3. Jobben avgör: Ska flyktingar förbli en arbetslös isolerad underklass – eller en del av samhället

Under åren 2014-2018 beräknas antalet asylsökande komma att uppgå till närmare 80 000 varje år. Detta innebär att antalet asylsökande per år kommer att tredubblas under dessa fem år jämfört med vad som gällt under de föregående 30 åren. När det gäller antalet beviljade uppehållstillstånd beräknas ökningen närma sig en fyrdubbling i snitt per år.

Tabellen här till höger visar att asylpolitiken i Sverige saknar motsvarighet inom EU. År 2014 utfärdade Sverige överlägset flest uppehållstillstånd inom EU i relation till antalet invånare. I Sverige bodde 9 miljoner och i Tyskland 82. Det innebär att Sverige utfärdade 5-6 gånger fler uppehållstillstånd i förhållande till befolkningens storlek.

Vårt grundläggande budskap är att Sveriges nya kompromisslösa asylpolitik kommer att påverka de konkreta livsvillkoren för miljoner människor i Sverige. För att klara situationen krävs ett dramatiskt investeringsprogram, dels för att rusta upp gamla, dels för att producera nya för- och grundskolor, äldreboenden, vårdcentraler och framförallt bostäder. Under de kommande fyra-fem åren måste det byggas ca 100 000 nya bostäder per år. Det är lika många som under miljonprogrammets dagar – och skulle innebära att den årliga produktionen av bostäder fyrdubblas i jämförelse med föregående tioårsperiod! Men detta är inte allt. Behovet av en våldsam ökning av antalet nyproducerade bostäder sammanfaller med behovet att renovera uppåt en halv miljon lägenheter – både tidsmässigt och finansiellt!

Samhället saknar helt beredskap för denna gigantiska uppgift. Detta framgår med brutal tydlighet på två avgörande områden: bostads- och arbetsmarknaderna. Det skulle kosta minst 1 200 miljarder att bygga 600 000 nya bostäder – bara för själva byggnaderna, marken och gatorna. Men sedan tillkommer väldiga kostnader för nödvändig kommunal service som förskolor, skolor, mm. Lägg sedan till kostnaderna för renoveringen av Allmännyttans bostäder som beräknas ligga på mellan 5-600 miljarder (Dagens Samhälle 9/4-2015).

När man mot denna bakgrund hör bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) i radions lördagsintervju (4/4) slå sig för bröstet och säga att regeringen kommer att satsa ”hela” 6,7 miljarder årligen för att öka byggandet (fr o m nästa år) är det svårt att veta om man ska skratta eller gråta. Men när minister Kaplan sedan börjar lovorda ”modulbostäder” som en lösning på de gigantiska bostadsbehoven inser man att svaret måste bli gråt.

Den nya kompromisslösa asylpolitiken innebär ett val mellan två alternativ: att slå vakt om välfärdssamhället eller att acceptera dess upplösning. De budskap som hittills sänts genom olika utspel och budgetbesked visar att situationens allvar inte bara överstiger fattningsförmågan hos bostadsministern. Allt tyder på att situationens allvar även övergår fattningsförmågan hos hela den övriga regeringen. Det som hotar är en tragedi av historiska mått. Både regering, opposition och stödpartier lever i vad en psykolog skulle kalla förnekelse. Vi kallar det för monumental brist på ansvar.

Det mesta talar för att Sverige redan idag befinner sig i en process där en underklass håller på att skapas, bestående av arbetslösa flyktingar som riskerar ett permanent utanförskap. Detta i bostadsområden bestående av lägenheter som kommunerna antingen inte har råd att underhålla eller som består av nya ”moduler”. Oavsett boendeform pekar framtiden på en ökning av antalet svarta andrahandskontrakt pga bostadsbrist. Om vi till detta lägger kapitalexport och avindustrialisering får vi en bild av ett samhälle i kris och på tillbakagång – där tillbakagången riskerar att övergå i rent förfall. Både regering och opposition framstår som helt handlingsförlamade.

Den nya kompromisslösa asylpolitiken innebär i praktiken fri invandring – något borgarna vill utnyttja för att splittra arbetarklassen både genom arbetslöshet och etnisk segregering i utanförskapsområden. Detta splittringsförsök är det vår uppgift att bekämpa.

Utanförskapsområden och arbetslöshet

– Det är en uppenbar risk att vi får en situation där den svenska underklassen identifieras utifrån specifik hår- och hudfärg, och att detta sprider sig till nästa generation, säger Ryszard Szulkin, som ser en ”uppenbar risk med den utveckling vi har” – ett stort fattigt samhällsskikt kopplat till ursprung.

Denna varning utfärdades av Ryszard Szulkin, professor i sociologi vid Stockholms universitet, som i en internationell studie har jämfört invandrarnas sysselsättningsgrad och arbetslöshet i femton olika europeiska länder. I denna jämförelse stod Sverige ut – i negativ bemärkelse. Efter de tio första åren i sitt nya hemland hade färre invandrare fått arbete i Sverige än i exempelvis Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien, Norge och Danmark.

Szulkin trodde inte att skillnaden mellan Sverige och de övriga europeiska länderna berodde främlingsfientlighet eller på att diskrimineringen skulle vara större här än i t ex Norge och Danmark. Den främsta förklaringen till den lägre sysselsättningen handlar, enligt Szulkin, om att en större andel av de invandrare som kommit till Sverige utgörs av flyktingar och deras anhöriga än i de jämförda länderna. Dessa länder har i stället en större andel arbetskraftsinvandring. Den högre andelen flyktinginvandring i Sverige bekräftas av en underlagsrapport till socialförsäkringsutredningen.

Det går att förklara varför Sverige tillhör de sämsta av femton jämförda länder i Europa: sämre än Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien, Norge och Danmark, m fl, när det gäller att integrera invandrare på arbetsmarknaden. (Det beror alltså på den stora andelen flyktingar bland invandrarna). Men att kunna förklara problemet är inte detsamma som att lösa problemet.

Den låga sysselsättningsgraden och höga arbetslösheten har starkt bidragit till att skapa en rad utanförskapsområden. År 2012 fanns det 155 sådana områden. Totalt var befolkningen 519 000 män, kvinnor och barn. Av dessa var 50,3 procent födda utomlands och drygt 32 procent utanför Europa.

Förvärvsfrekvensen är den enskilda utanförskapsfaktor där skillnaden är störst mellan de utsatta områdena och övriga landet. I snitt förvärvsarbetade endast hälften av invånarna i åldrarna 20-64 år i utanförskapsområdena. För kvinnorna låg siffran just under 46 procent.

Den nya kompromisslösa asylpolitiken antyder dels en ökning av antalet utanförskapsområden och dels en fortsatt sjunkande förvärvsfrekvens.

Print Friendly
Bookmark the permalink.

Comments are closed