Konfrontationer på gator och arbetsplatser – även i Sverige?

Riksdagsvalet 2014 kan bli speciellt. Frågan som dominerar lyder ”ska Alliansen ersättas av en S-ledd regering”? Men riksdagsvalet är också speciellt eftersom den sociala stabiliteten kan att rubbas på ett sätt som aldrig skett efter Andra Världskriget. Detta då allt större skikt i samhället rör sig mot att säga upp samhällskontraktet.

Klasskamp eller samhällskontrakt
Samhällskontraktet är den informella överenskommelsen mellan de styrande och de styrda löntagarna. Löntagarnas bidrag till kontraktet består i att arbeta, betala skatt och sköta sig. Myndigheternas motprestation för skatterna består i att leverera sjukvård, utbildning, barn- och äldreomsorg samt anständiga ersättningar vid pension, arbetslöshet och sjukdom. Till detta förväntas en politik som bl a ger ungdomar en möjlighet att få jobb. Slutligen förväntar sig folk ordning och reda i samhället.

Den chockartade krisen som inleddes 2007/8 slog hårdast mot Grekland av alla EU-länder. Efter sex år biter sig fortfarande arbetslösheten fast vid ca 27 % och bland ungdomar är nivån det dubbla. Arbetslöshet innebär ofta en dramatisk sänkning av inkomsterna. Men det är den långvariga arbetslösheten som förnedrar och berövar speciellt ungdomen framtidstron. Brutala nedskärningar har också följt i krisens spår. I Grekland har arbetarna tvingats försvara sig genom att stort antal generalstrejker. Staten har slagit tillbaka med genom att använda militärlagar och utnyttja nazisterna i Gyllene Gryning mot motståndare till den EU-styrda politiken. En hård klasskamp har inletts. Denna inleddes genom att borgerligheten i praktiken sa upp samhällskontraktet.

Maktpartiernas gemensamma uppgift
Socialdemokraternas historiska roll har haft två sidor. Tillsammans med LO har S både drivit arbetarklassens intressen och samtidigt hållit dess mest stridbara delar i schack. Borgerlighetens huvudkraft har varit storföretagens intresseföreningar och officerskåren. Deras främsta politiska parti har växlat men är idag Moderaterna. Borgerlighetens partier har haft uppgiften att hindra klasstänkande och socialistiska förslag att få fäste inom S och LO. Moderna exempel som skrämt borgerligheten var löntagarstyre på arbetsplatserna och över själva företagen som löntagarfonderna. Borgerligheten har även kämpat för att inte staten skulle ”socialdemokratiseras” under de 44 år som S regerade oavbrutet. I slutänden har båda maktpartiernas uppgift bestått i att garantera landets stabilitet.

Arbetarklassen splittrades – S förlorade särställning
Efter att ha vunnit valet 1994 genomförde S-regeringen dåtidens mest brutala nedskärningsprogram. Det var ett veritabelt ”stålbad”. Hårdast drabbades de offentliganställda arbetarkvinnorna inom LO, men även många andra löntagare drabbades. Socialdemokraternas angrepp mot de egna grupperna underminerade partiets särställning bland löntagarna. Det innebar början till en splittring av arbetarklassen i Sverige, en splittring som ledde till den process som slutade med att S förlorade sin särställning inom svensk politik. Det tog ett tag innan detta blev uppenbart. Men angreppet från S på de egna la grunden till dagens förändrade politiska landskap.

Fram till 1994 var S ett parti för 40-45 % av väljarna. Då stålbadet för offentliga sektorn inleddes påbörjades två betydelsefulla förändringar. S omvandlades till ett parti för endast 30-35 % av väljarna. Detta skapade en politisk hemlöshet vilket ledde till en ny partipolitisk rörlighet. Det som började som ett uppbrott från S och speglade att delar av arbetarklassen ansåg att de behövde nya representanter som kunde försvara deras hotade intressen. S-väljarnas ursprungliga uppbrott bestod i en rörelse mot V, då lett av Gudrun Schyman, som kunde plocka upp de flesta väljare som övergav S. Men Schyman ställde upp på S-regeringen och röstade för nedskärningar på 114 miljarder (av totalt 126)!

Uppgången för V blev tillfällig. Det bestående i valresultatet 1998 var att detta inledde arbetarnas rörelse bort från S. Detta uppbrott skapade förutsättningarna både för Moderaternas starka uppgång och för Sverigedemokraternas inbrytning inom arbetarklassen. Angreppet på offentliga sektorn efter valet 1994 skapade en djupgående social rörelse vars effekter består och påverkar Sverige än idag.

Uppgången för M och etableringen av SD
Det tog ytterligare två val innan 90-talets stålbad gav fullt utslag inom partipolitiken. Men i valet 2006 hann effekterna av uppbrottet ifatt S. Dels förlorade partiet regeringsmakten. Dels inleddes en nedåtgående rörelse i väljarkåren som bottnade ut i valet 2010. S hade då förlorat var tredje väljare sedan tiden före 90-talets stålbad och rasat från ca 45 procent till 30,7! Ökningen för M och SD under denna period uppgick till 90 procent av raset för S.

Det paradoxala är att kärnan i Alliansens praktik har bestått av väldiga skattesänkningar även om deras politiska projekt kallades för ”arbetslinjen” med syfte att minska ”utanförskapet”. Idag beräknas skattesänkningarna uppgå till mellan 130-140 miljoner kr per år. De väldiga skattesänkningarna innebar alltså att Moderaterna och deras stödtrupper (FP, C och KD) inte segrade genom att mildra effekterna från stålbadet under 90-talet utan genom att sänka skatter och därmed garantera nya stålbad! Alliansen vann över väljare, som en gång brutit upp från S på grund av detta partis nedskärningspolitik, genom att fortsätta att skära inom offentliga sektorn. Detta antyder att den del av arbetarklassen som en gång bröt upp från S gjorde detta med en stark känsla av att ha blivit grundligt svikna. Detta antyder vilka väldiga svårigheter som S kommer att möta i sina försök att återta sin förlorade roll som dominanten i svensk partipolitik.

Slaget om TCO
Moderaternas uppgång innehåller en mycket intressant parallell. Under 70-talet bestod S kanske viktigaste politiska projekt av att öka löntagarnas inflytande på arbetsplatserna genom lagar om anställningsskydd och medbestämmande. För att vinna över TCO-medlemmar till S började Olof Palme med att vinna över TCO:s ordförande Lennart Bodström. TCO:s tidigare ordförande blev utrikesminister 1982. Inför valet 2006 gjorde Reinfeldt & Co som Palme. De inledde samtal med TCO-ledningen, vars ordförande hette Sture Nordh. Fackets toppar hade distanserat sig från metoden att genom exempelvis strejk förbättra sina medlemmars löner. Reinfeldts budskap om att Moderaterna kunde höja TCO-medlemmarnas reallöner genom skattesänkningar togs därför togs emot med öppna armar av TCO:s ledare. Här erbjöd sig en regering att göra fackledningens jobb och öka medlemmarnas köpkraft!

Vi får inte glömma att jobb-skatteavdragen uppgick till 90 miljarder medan skatten sänktes med 15 miljarder för pensionärerna. Kombinationen av skattesänkningarna och en historiskt låg inflation innebar att Alliansen verkligen kunde öka reallönerna så att det märktes i plånboken för de breda grupperna inom de fackliga organisationerna LO, TCO och Saco. Efter valet 2010 blev M också största parti bland medlemmarna inom TCO och nästa störst inom LO. Dessa båda organiserar olika yrkesgrupper inom arbetarklassen (totalt 2,8 miljoner medlemmar). Dessa skattesänkningar är idag förankrade inom arbetarklassen. Och S vågar inte ens viska om att avskaffa jobb-skatteavdragen. Istället talar partiet om ytterligare skattesänkningar för pensionärerna.

Moderaternas tillbakagång – de maktlösas uppgång
Även politik har ett bäst-föredatum. Detta drabbar nu Alliansen. Skolan brister i resultat och resurser. Krishanteringen efter nedgången 2008 spelar inte längre regeringen i händerna. Istället har krisen bidragit till att arbetslösheten är högre än tidigare. Åtta år efter att Reinfeldt segrade med ”arbetslinjen” har arbetslösheten blivit högre och ingen ljusning är att vänta inom accetabel tid. Detta underminerar hela ”arbetslinjen” och därmed Alliansen.

En ny social rörelse är nu på gång. Och återigen rör sig väljarna bort – från Alliansen och från borgerlighetens huvudparti Moderaterna. Men tillbakagången för Alliansen innebär inte att Socialdemokraterna lyckas återvinna några större skaror. Rörelsen bort från Reinfeldt & Co har i stor utsträckning gått till SD (SCB maj 2014)!

Vid uppbrottet från S i samband med 90-talets stålbad hamnade många arbetarväljare slutligen hos Moderaterna. Det är många av dessa arbetarväljare som nu går vidare till SD – inte tillbaka till S. Angreppet på de egna under 90-talet innebar att S tappade ett förtroende i vissa grupper som verkar vara nästan omöjligt att återvinna. Till detta måste läggas att det tillkommit nya problem där S saknar lösningar. Kapitalexporten innebär att industrijobben flyttas ut från Sverige samtidigt som kombinationen av bemanningsföretag och den (i praktiken) fria arbetskraftsinvandringen inom EU innebär att arbetare som arbetar efter svenska kollektivavtal slås ut. Det har ytterligare stärkt SD.

Maktpartierna undermineras och även samhällskontraktet
Rörelsen bort är större än att det nu är Moderaternas tur att tappa väljare. Det är en ytlig partipolitisk utgångspunkt. Låt oss lämna den fördummande höger-vänsterskalan och titta på utvecklingen för S och M. Räknar vi samman dessa båda maktpartiers stöd idag så har deras samlade andel av väljarkåren aldrig varit mindre sedan M blev största borgerliga parti. De två stora har nu endast 51,6 % av väljarkåren. Samtidigt har de ”maktlösa” partierna (som aldrig suttit i en regering) aldrig varit starkare i förhållande till de båda maktpartierna.

Räknar vi samman väljarna för MP, SD, V och FI uppgår deras väljare till 60 procent av det antal som de båda maktpartierna S och M har tillsammans. Detta är en exceptionellt hög andel. Går vi 20 år tillbaka uppgick de ”maktlösas” andel bara till 19 procent av maktpartiernas röstetal. Detta kan innebära en kaotisk situation efter årets val. Tillsammans med den höga och utdragna arbetslösheten, och särskilt om ekonomin saktar av igen, kommer detta att kunna leda till sociala explosioner. Den stabilitet som varit kännetecknande för Sverige kan då undermineras. Samhällskontraktet kan komma att sägas upp och sociala strider bryta ut.

Samarbete i kampen för jobb och kontroll över bankerna
Vi har beskrivit både vad som händer och som kan hända. De ökade klassklyftorna kommer att ta sig uttryck även här i Sverige. Men det som behövs är inte uppbrända bilar och vandaliserade bostadshus. Det som behövs är en disciplinerad arbetarkamp där kraven på jobb, utbildning och upprustade bostadsområden förs fram tillsammans med kraven på kontroll över kapitalrörelser och investeringar. Arbetarpartiet vill samarbeta i uppbygget av en socialistisk rörelse som kan organisera den hemlösa arbetarrörelsen mot tydliga mål.

Print Friendly
Bookmark the permalink.

Comments are closed