Arbetarpartiets
Handlingsprogram

Verklig demokrati innebär att statsmaskineriet kontrolleras av medborgarna och produktionen av löntagarna.

En sådan samhällsomvandling öppnar för genomförandet av tio absolut nödvändiga reformer av Sverige.

Detta utgör innehållet i vårt Handlingsprogram.

Förord

Arbetarpartiet och framtidens arbetarrörelse

För väldigt många präglas livet av att samhället går bakåt. Klassamhället skapar förtryck på jobbet, i skolan och i boendet. För att få samhället att röra sig framåt måste dagens maktförhållanden förändras. Det är Arbetarpartiets övertygelse att detta är möjligt.

Det är möjligt för knegarna att ta ansvar för produktionen av varor och tjänster om de tillkämpar sig bestämmanderätten på arbetsplatserna; Det är möjligt med jämställdhet mellan kvinnor och män eftersom allas insatser krävs om bestämmanderätten på jobbet ska vinnas; Det är möjligt att övervinna motsättningar mellan svenskar och invandrare (och mellan olika invandrare) eftersom alla har ett gemensamt behov av att försvara välfärdssamhället; Det är möjligt att tillverka tillräckligt med varor och tjänster för en anständig levnadsstandard åt alla, och samtidigt försvara miljö och klimat, genom utvecklandet av en grön industriell produktion.

Men, för att frigöra den väldiga energi och kunskap som finns hos knegarna krävs en ny arbetarrörelse där olika partier inte, som idag, för krig mot varandra i syfte att skaffa sig en monopolställning inom fackföreningarna. Istället krävs att olika partier inom arbetarrörelsen enas bakom målet att fackföreningarna ska bli tillräckligt starka för att kunna förändra maktförhållandena på arbetsmarknaden. Något som i sin tur kommer att demokratisera hela samhället.

Självklart kommer en sådan ”framtidens arbetarrörelse”, där olika politiska riktningar enas bakom större och gemensamma mål, inte att uppstå av sig själv. Det krävs en medveten kraft för att bryta den monopolställning som ett visst parti innehaft under årtionden inom LO-facken.

Ledarna för dagens arbetarrörelse är förlamade

Sverige ligger i topp i Europa både när det gäller antalet miljardärer och antalet skjutningar. Parallella strukturer växer fram och samhället hotas av splittring på grund av integrationspolitikens misslyckande. Skattesänkningarna har drabbat sjukvård, äldreomsorg och andra delar av offentliga sektorn.

Den fria rörligheten för arbete och kapital inom Europa har drabbat löntagarna hårt. Företag har flyttat sin produktion till låglöneländer med svag facklig tradition. Detta har inneburit en trend mot avindustrialisering i bland annat Sverige. Samtidigt har det i praktiken rått fri arbetskraftsinvandring, på arbetsgivarnas villkor, även från länder utanför EU. Den fria rörligheten av arbete och kapital har slagit mot antalet arbetstillfällen, lönenivåer, kollektivavtal och inflytandet på arbetsplatserna.

Men dessa, för både dagens och framtidens löntagare, helt livsavgörande frågor har gårdagens ledare inga svar på. De har aldrig ens rest frågan om gränsöverskridande kollektivavtal och strejker i syfte att försvara eller flytta fram sina medlemmars positioner. Ledarskikten inom S och LO har till stora delar tagit över arbetsgivarnas och de borgerliga partiernas politik. Detta har inneburit försämrad anställningstrygghet och minskade skatteinkomster.

Därför måste framtidens arbetarrörelse byggas upp

I detta krävande arbete välkomnas alla goda krafter. Alla lönearbetare måste enas oavsett om de idag röstar på S, V, SD eller något annat. Solidaritet handlar om att alla löntagare agerar tillsammans, även över landsgränserna, för att internationella kollektivavtal i syfte att förändra maktförhållandena mellan arbete och kapital.

De som inser behovet av en ”framtidens arbetarrörelse” måste avsätta tid och energi för att skapa en sådan folkrörelse. Arbetarpartiet är berett att samarbeta med andra politiska riktningar som drar åt samma håll som vi i denna fråga. Och vi hälsar Dig välkommen som medlem om du vill hjälpa till med detta projekt.

I detta handlingsprogram får du veta mer om vår samhällsanalys, ideologi och politik.

A. Två grundläggande ideologiska avsnitt

Staten – ett nödvändigt ont

En av de viktigaste ideologiska frågorna handlar om synen på staten. Denna fråga behandlas av konservatismen, liberalismen och socialismen. Då vi talar om staten avser vi inte de olika försäkringssystemen vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. Vi tänker inte på högre utbildning och forskning, sjukvård, förskola-skola eller äldreomsorg. Det vi tänker på är den ”hårda staten”. Med detta avser vi polis, säkerhetspolis, militären samt vissa andra statliga myndigheter. Och vi ställer oss frågan: Är dessa statliga myndigheter de folkvalda politikernas tjänare, eller har dessa institutioner utvecklat ett självmedvetande som utgör ett hot mot de demokratiska fri- och rättigheterna? Dessa myndigheter har nämligen en väldig makt. Synen på staten är, tillsammans med villkoren för produktionen och distributionen av varor och tjänster, den viktigaste ideologiska frågan i samhället.

Statsmakten som ett hot

Arbetarpartiet anser att de statliga myndigheterna, statsmaktens själva organisering, utgör ett hot mot de demokratiska fri- och rättigheterna. Vi ska förklara varför. Vi ska även redogöra för vad vi vill göra för att minska detta hot. Vi ser staten som ett nödvändigt ont, som något dagens samhälle inte kan vara utan, men som de olika aktörerna i samhället samtidigt måste hålla i strama tyglar. Detta gäller främst för de politiska partierna.

Statsmaskineriet är inte neutralt och inte de folkvalda politikernas lydiga tjänare. Det mest tydliga exemplet på ett politiskt agerande från höga tjänstemäns sida i modern tid utspelade sig under den första halvan av 1980-talet i samband med de stora u-båtsjakterna. I november 1985 publicerade Svenska Dagbladet (SvD) två olika intervjuer med sammanlagt 13 höga marinofficerare i vad som tidningen kallade för ”officersupproret”.  Detta uppror riktade sig mot en folkvald regering. Det verkligt allvarliga var att dessa 13 marinofficerare kom att representera hela sitt vapenslag marinen (i Sverige finns även flyget och armén).

Upprorets ledare, kommendörkapten Hans von Hofsten, fällde bland annat följande kommentar: ”Omfattningen, intensiteten och allvaret i den främmande undervattensverksamheten i våra vatten förtigs, förringas eller t.o.m. förlöjligas av statsminister och utrikesminister …”. (Det von Hofsten ”glömde” var att marinen aldrig, trots år av u-båtsjakter, kunde bevisa att Sovjetunionen bedrev undervattensspioneri mot Sverige.) I praktiken förklarade marinofficerarna att de saknade förtroende för landets folkvalda regering. Deras kritik riktade speciellt in sig mot utrikesministern och statsministern (regeringschefen)! Det går knappast att agera mer politiskt än vad dessa officerare gjorde.

Detta ”officersuppror” ställde frågan med den politiska makt som höga tjänstemän faktiskt har på sin yttersta spets. Vi vill understryka följande: I en demokrati ska det vara den folkvalda regeringen som uttalar sig offentligt om ifall den har förtroende för krigsmaktens olika delar, eller inte. Det är i diktaturer som representanter för olika delar av krigsmakten tar sig rätt att uttala sig offentligt om ifall de har förtroende för en folkvald regering, eller inte. Hade ett liknande ”officersuppror” skett i exempelvis USA eller Frankrike skulle regeringen ha avskedat ledarna. Och eventuellt även ställt några av dem inför rätta.

Tyvärr vek sig regeringen, ledd av Olof Palme, för marinofficerarnas (tjänstemännens) politiska angrepp. Därmed svek regeringen det folkliga mandat som den fått av väljarna. Marinofficerarnas politiska angrepp på regeringen, och regeringens reträtt, utgör ett av de mest skrämmande nederlagen för demokratin i Sverige. Detta nederlag har aldrig diskuterats.

Det finns andra exempel på statsmaskineriets politiserade uppträdande. Efter valet 2018 undertecknades ett direkt partipolitiskt upprop av 261 tjänstemän vid Regeringskansliet som ska vara opolitiska. Undertecknarna ville, bland annat, ha svar på om ifall arbetsgivaren kunde ”garantera” att nästa regering och regeringsunderlag inte skulle ”urholka Regeringskansliets värdegrund”. De 261 tjänstemännen ville även veta vad som händer med ”lojalitetsplikten gentemot regeringen …” om den hamnar ”i konflikt med regeringsformens bestämmelser om människors lika värde” (SvD 2018-09-26).

Vad var innebörden av detta? Marinofficerarnas uppror 1985 var ett politiskt angrepp på den dåvarande S-regeringen. De 261 tjänstemännens upprop 2018 var ett försök att skrämma M, C, L och KD från att bilda en regering med hjälp av SD. Därav formuleringarna dels om regeringsunderlag (SD), dels om konflikten mellan lojalitetsplikten gentemot regeringen och grundlagens bestämmelser om alla människors lika värde (som SD alltså inte skulle acceptera). Uppropet var ett hot från de 261 tjänstemännen vid Regeringskansliet om att vägra uppfylla sin lojalitetsplikt mot en regering bildad med stöd av SD. Någon som läser detta kanske inte gillar SD. Men accepteras ett sådant hot mot ett parti, kommer snart en annan grupp att hota andra partier. Därför var detta brott mot opartiskheten, från de 261 vid Regeringskansliet, oacceptabelt.

Ett speciellt skikt bland de offentliga tjänstemännen utgörs av de ca 200 myndighetscheferna. Av dessa har ungerfär hälften titeln generaldirektör – och de leder, för riket helt centrala, myndigheter som Försvarsmakten, Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Säkerhetspolisen (Säpo), Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Myndigheten för psykologiskt försvar, o s v. Följande måste betonas:

  • Dessa makthavare utses av regeringen,
  • De byts inte ut efter riksdagsval,
  • De kan öka sitt inflytande oavsett regering,
  • De bildar ett bestående myndighetsetablissemang.

Som Sveriges högsta tjänstemän förutsätts de agera opolitiskt. Men vi har visat två skrämmande exempel då höga befattningshavare, inom statsmaskineriet, har agerat verkligt politiskt. Sanningen är att dessa statens toppar utvecklar, under sin maktutövning, liknande uppfattningar som sina kollegor i andra myndigheter. (Vad är bra för Sverige; vilka utgör ett hot mot rikets säkerhet?) Tillsammans med kollegor och medarbetare utgör dessa myndighetschefer ett mycket mäktigt och bestående myndighetsetablissemang. Detta har större makt än enskilda riksdagsledamöter och, i många fall, även större makt än regeringsledamöter. Samtidigt råder det ingen tvekan om att dagens samhälle verkligen behöver polis, åklagare och krigsmakt. Vad blir då slutsatsen?

Staten måste hållas i strama tyglar – fyra åtgärder

Demokratin måste utsträckas. Det räcker inte med att välja politiska partier vart fjärde år. Generaldirektörer och övriga myndighetschefer fattar beslut av politisk karaktär varje dag – utan att dessa beslut debatteras eller röstas igenom i riksdagen. Statsmaskineriet har ett självmedvetande och utgör en politisk kraft i sig. Kom ihåg: Regeringar kommer och går, men generaldirektörer och myndighetsetablissemanget består.

Här är USA en förebild. Där byts inte endast politikerna ut. Där byts även stora delar av statsmaskineriet ut i samband med de olika valen. Viktiga kuggar i statsmaskineriet är exempelvis sheriffer (ordningspolisen), statsåklagare och domare. Systemet med att viktiga personer inom statsmaskineriet tvingas stå till svars inför väljarna, eftersom deras tjänsteutövning anses vara politisk och inte neutral, är en viktig princip som vi instämmer i. Vi vill bygga vidare på denna princip. Här följer fyra förändringar som vi vill genomföra:

* Val av höga befattningshavare.
De viktigaste myndighetscheferna måste stå till svars inför medborgarna genom att de tvingas att ställa upp i val – och omval. Den som ställer upp i val kan vinna eller förlora. Systemet med val, och omval, av makthavare i statsmaskineriet gör dessa avsättningsbara.

* Byte av befattningshavare.
Val av de viktigaste myndighetscheferna måste kompletteras med en annan princip, nämligen att personer med maktpositioner inom staten måste bytas ut efter relativt kort tid. En amerikansk president kan maximalt sitta i åtta år. Sveriges generaldirektörer kan sitta i hela tolv. Detta bör kortas.

* Lönerna ska inte dra till sig karriärister.
Lönerna måste anpassas så att maktpositionerna inte drar till sig karriärjägare. De som ska tjäna samhället måste drivas av en solidaritet med detta, inte av egennytta.

* Värnpliktsarmé och alliansfrihet.
Sverige måste återgå till en värnpliktsarmé och till ett defensivt invasionsförsvar. Landet måste avbryta processen för ett medlemskap i Nato. Även en värnpliktsarmé måste ha en kärna av yrkesmilitärer för utbildning av värnpliktiga. Men en värnpliktsarmé är i praktiken omöjlig att använda för att angripa andra stater. Och nästan omöjlig att sätta in mot den egna befolkningen.

Någon kanske tror att val av myndighetschefer inom staten skulle leda till sänkt kvalitet. Men det kan bli tvärtom. Idag utses generaldirektörer och andra myndighetschefer av regeringen. Detta innebär risk för vänskapskorruption och därför inkompetens. Om de som ställer upp i val för att bli rikspolischef eller riksåklagare måste ha viss utbildning och yrkeserfarenheter kan resultatet istället bli en kvalitetshöjning.

Genom att förverkliga dessa krav – val av höga befattningshavare inom staten, tätare byte av makthavarna, rimliga löner och en alliansfri värnpliktsarmé – skulle statsmaskineriet genomgå en genomgripande demokratisering. Vi skulle bryta myndighetsetablissemangets makt och självmedvetande och lägga en grund till ett statsmaskineri som tjänar de folkvalda. Våra förslag skulle även vända dagens utveckling, som syftar till att skapa en krigsmakt som tillhör Nato, något som på ett dramatiskt sätt kommer att minska den demokratiska kontrollen över Sveriges väpnade styrkor.

Behovet att styra produktionen – genom en blandekonomi

Villkoren för produktionen och distributionen av varor och tjänster är, tillsammans med synen på staten, den viktigaste ideologiska frågan i samhället. Frågan om samhällsekonomin innehåller dels människans förhållande till andra människor i dagens klassamhälle, dels människans förhållande till en alltmer pressad natur. Detta avsnitt handlar om behovet att styra produktionen av varor, tjänster och vinster. Dels genom en blandning av samhällsägda företag och privatägda, dels genom en blandning av planerad ekonomi och marknads-ekonomi. Vi kallar detta för blandekonomi.

Klyftorna i klassamhället växer – globalt och nationellt

Låt oss börja med att beskriva de oerhörda problem som dagens samhälle befinner sig i. Vi ska börja med att beskriva människans förhållande till andra människor i dagens alltmer extrema klassamhälle. De redan stora klyftorna har formligen exploderat under de senaste två åren. Detta beror på att regeringar och centralbanker runt om i världen har pumpat in 1000-tals miljarder i sina ekonomier. Detta var nödvändigt för att förhindra en ekonomisk kollaps under coronapandemin. Men de gigantiska stimulanspaketen har inneburit en dramatisk ökning av värdet på aktieinnehaven inom branscher som livsmedel, energi, läkemedel och inom vissa teknologisektorer. Detta har gynnat de redan priviligierade på ett nästan ofattbart sätt. I den andra änden har utvecklingen slagit hårt mot de som redan hade små, eller inga, tillgångar. Dessa har drabbats brutalt av de sammantagna effekterna från coronapandemin och de stigande energi- och matpriserna. Denna utveckling accelererar nu kraftigt på grund av invasionen av Ukraina och ”Västs” ekonomiska krigföring mot Ryssland.

Några skrämmande siffror som beskriver den just nu pågående ökningen av klassklyftorna i världen:

  • Idag finns ca 2 668 miljardärer i världen räknat i US-dollar, en miljard är 1000 miljoner,
  • Deras tillgångar har ökat lika mycket under de två senaste åren som under de föregående 23 åren,
  • Deras tillgångar motsvarar ca 14 procent av världens sammantagna BNP,
  • Bara de tio rikaste individerna har större tillgångar än de 40 procent av världens befolkning (snart 8 miljarder människor) som har minst tillgångar,
  • Det fanns 690 miljoner människor som levde i extrem fattigdom i slutet av 2020 (mindre än 1,90 US-dollar per dag),
  • Över 250 miljoner ytterligare riskerar att kastas ut i extrem fattigdom under 2022. Vid årets slut kan uppåt 860 miljoner leva i extrem fattigdom,
  • Skillnaderna mellan fattiga och rika länder minskade under 3-4 decennier. Nu ökar åter skillnaderna – dramatiskt,
  • Klasskillnaderna ökar även inom de rika länderna. Den andel av produktionsresultatet som utbetalas i form av löner minskar medan den andel som utbetalas i form av aktieutdelningar ökar.
  • Både i fattiga och rika länder slår utvecklingen hårdast mot kvinnor och minoritetsgrupper.

Källor: Oxfam, Unicef, ILO, OECD m fl.

Temperaturen i världen ökar – tillsammans med klassklyftorna

Efter denna skrämmande beskrivning av de våldsamt ökade klassklyftorna som präglar människans förhållande till andra människor, ska vi beskriva människans förhållande till en alltmer pressad natur. En överväldigande del av världens forskning visar att utsläppen från fossila bränslen leder till en höjning av temperaturen i världen. Temperaturhöjningen pekar på tilltagande naturkatastrofer som torka och missväxt, gigantiska bränder, våldsamma skyfall och smältande glaciärer med översvämningar som följd. På kortare sikt hotas hela ö-nationer. På längre sikt hotas hela den mänskliga civilisationen som vi känner den.  

Samtidigt är det uppenbarligen extremt svårt att bryta beroendet av fossila bränslen som olja, gas och kol när det gäller behovet av energi till de snart 8 miljarder människor som bor på jorden. Varför?

Låt oss börja med att redovisa hur energitillförseln såg ut globalt 2020:

Fossila bränslenÖvrigt 
Olja31%Vattenkraft7%
Kol27%Kärnkraft4%
Naturgas25%Förnyelsebart6%
Summa fossila bränslen83%Summa övrigt17%
Källa: BP Statistical Review of World Energy

De enorma för- och nackdelarna med fossila bränslen

Redan 2003 publicerades en studie vid University of Utah (Bad Mileage). Studien klargör varför det är så oerhört svårt att ersätta fossila bränslen med andra energikällor. Skälet är att de fossila bränslena, speciellt oljan, innehåller en närmast ofattbar mängd energi! Den olja som pumpas upp ur jorden, liksom kolet som bryts, består av träd och andra växter som fanns för länge sedan. Under miljoner av år har sedan denna växtlighet pressats samman till olja och kol med ett extremt högt energiinnehåll. För varje liter bensin som produceras idag går det åt cirka 24 ton förhistorisk växtlighet. Allt fossilt bränsle som användes bara under det enda året 1997 (studiens basår) motsvarar 44 miljoner miljarder ton kol (44 000 000 000 000 000). Detta är 400 gånger mer kol än vad som skapas i all växtlighet på jorden under ett år! Studien visade även att det skulle krävas att 22 procent av all landbaserad växtlighet skördades varje år, om all användning av fossila bränslen skulle ersättas av bränslen baserade på biomassa. Det ska också påpekas att användandet av fossila bränslen har ökat med över 50 procent sedan 1997 (Our World In Data).

De fossila bränslena har varit väldigt ekonomiskt fördelaktiga i jämförelse med andra energislag. Hela det mänskliga samhället är baserat på de ekonomiska kalkyler som utgår ifrån användandet av det så energirika, och i förhållande till andra energislag så ekonomiska, fossila bränslet. Även kalkylerna för framtiden! Om de fossila bränslena, över en natt, skulle plockas bort ur dagens ekonomi skulle även vinsterna försvinna. Då vinsten utgör motorn för den på privat ägande och marknadsmekanismer baserade produktionen, skulle all ekonomisk verksamhet avstanna. Detta skulle leda till att samhället kollapsade.

Samhällsstrukturen hann bli alltför beroende av den ekonomiska doping som de fossila bränslena utgör innan det gick upp för vetenskapen att dessa bränslen inte endast är oändligt värdefulla, utan även väldigt farliga. Det är detta beroende som gör att de fossila bränslena är så svåra att fasa ut. Detta är förklaringen till att världens behov av energi, till hela 83 procent, tillgodosågs av fossila bränslen så sent som 2020. Detta trots att insikten om faran med de fossila bränslena har funnits under så lång tid.

Två sidor av samma mynt

Det finns alltså ett akut behov både av att minska klassklyftorna och att bromsa den globala uppvärmningen. Dessa uppgifter måste ses som två sidor av samma mynt. Människor i de rika länderna använder väldigt mycket mer energi än människor i de fattiga länderna. Samma skillnad återfinns inom de rika länderna mellan lågavlönade arbetare och större aktieägare som vunnit på den ekonomiska utvecklingen. En större förbrukning av energi utgör, globalt sett, en avgörande del i skillnaden mellan en lägre och en högre levnadsstandard. Använder vi koldioxidutsläpp som mätare släpper varje amerikan ut 67 procent mer koldioxid än varje kines och nästan tio gånger så mycket som varje indier.

Det som krävs för att bromsa utsläppen av koldioxid är att den genomsnittliga användningen av energi per person i världen minskar. Detta innebär att en majoritet av medborgarna i USA och Sverige måste minska både sitt bilåkande och sina flygresor till andra länder. Detta innebär att Indien, då landet förbättrar sitt transportsystem, redan från början huvudsakligen satsar på buss och pendeltåg för lokala transporter samt på järnväg för resor mellan landets olika delar. Länder med en ökande levnadsstandard kan inte satsa på motorvägar och bilar i den utsträckning som västvärlden har gjort. Parallellt med en minskad energianvändning måste en omställning av energiproduktionen ske. Fossila bränslen måste ersättas med renare energi.

Kampen mot klassklyftorna och klimatuppvärmningen kommer att kräva enorma investeringar. De allra största investeringarna måste ske i forskning och utveckling för att produktionen av renare energi ska kunna öka. Men väldiga investeringar måste även göras i sektorer som transporter, utbildning och skolor, sjukvård och läkemedel, vatten- och matproduktion. De enorma investeringar som är nödvändiga kommer att ge avkastning först på längre sikt. Detta kommer i konflikt med hur den privatkapitalistiska kortsiktigheten. De nödvändiga investeringarna måste därför göras av samhället (stat och kommun). Och av samhället i samarbete med privata aktörer som vill bidra.

För att det ska vara möjligt att minska klassklyftor och fossila utsläpp måste samhället kunna styra utvecklingen. Detta innebär att samhället måste kunna påverka hur vinsterna fördelas mellan investeringar och aktieutdelning; kunna styra det kapital som ska investeras mot de livsnödvändiga typerna av verksamhet; kunna styra var investeringarna ska göras geografiskt. För att detta ska vara möjligt krävs i sin tur förändrade maktförhållanden mellan samhället och de gigantiska privatägda företag som dominerar samhällsutvecklingen idag.

Det privatägda kapitalet och marknaden kommer att fortsätta att spela en avgörande roll när det gäller branscher som mode, musik och festivaler, film och dataspel, hotell och restaurang. I många branscher och företag kan ett samarbete mellan samhället och privata aktörer vara nödvändigt. Detta gäller en rad branscher där privata ägare, genom åren, har utvecklat ett stort kunnande. Det gäller både företag som producerar varor och tjänster. Detta kunnande måste erkännas och tas tillvara. Vi förespråkar en blandekonomi som både innehåller samhälleligt ägande och planering samt privatägande och marknadsmekanismer.

Men utvecklingen måste gå att styra. Klassklyftorna måste minska liksom utsläppen. Och ska utvecklingen gå att styra måste det vara det samhälleligt ägda och planerade inslaget i ekonomin som dominerar. Därför måste samhället ta över banker och andra kreditinstitut. Det är genom dessa som kapitalströmmarna i samhället kan dirigeras, bland annat genom att investeringar i nödvändig verksamhet görs lönsammare än annan verksamhet, via det kraftfulla instrument som räntepolitiken en utgör. Men det krävs även ett samhälleligt ägande av allmänna nyttigheter som sjukhus och skolor, vägar, järnvägar, hamnar och flygfält, elnät och energiproduktion, vatten och avlopp, bredband samt övrig infrastruktur. Bara så kan storleken på produktionen av de mest livsviktiga varorna och tjänsterna planeras efter behov.

Vår argumentation för samhälleligt ägande ska ses mot bakgrund av vårt tidigare resonemang om behovet av att demokratisera statsmaskineriet. Samhälleligt ägande kan handla om stat och kommun, men också om fackföreningar och konsumentkooperativ.

Till sist: Det är nödvändigt att lyssna på vetenskapen. Men för att det ska ske verkliga förändringar, och det snabbt, krävs även förändrade maktförhållanden mellan det inflytande över samhällsutvecklingen som kommer från arbete respektive från kapital. Det avgörande inflytandet måste vara baserat på det mänskliga arbetet. Vår analys visar att kapitalismen måste ersättas med demokratisk socialism.

B. Tio punkter

1. Vägskäl för sjukvård och äldreomsorg:
upprustning eller fortsatta nedskärningar

Före pandemin var Sverige det land inom EU som hade lägst antal vårdplatser per invånare. Mellan åren 1994 till 2017 skedde en halvering av antalet vårdplatser per invånare i Sverige. Det minskade antalet vårdplatser kan delvis förklaras av de medicinska landvinningar som gjort att många patienter behöver kortare vårdtid. Men det andra stora skälet handlar om nedskärningar. Dessa nedskärningar har även fört med sig försämrade arbetsvillkor. Detta har i sin tur gjort det svårare att rekrytera och behålla tillräckligt mycket sjukvårdspersonal.

När det gäller äldreomsorgen har denna präglats av årtionden av minskad personaltäthet och försämrad anställningstrygghet. Detta inte minst i storstadsområden som Stockholm. Under våren 2020 var 40 procent av personalen timanställda, och dessa utförde uppåt en fjärdedel av allt arbete inom äldreomsorgen. Detta bidrog starkt till att så många inom äldreomsorgen smittades och dog i covid-19.

Redan före pandemin var sjukvårdsköerna långa i Sverige. Under pandemin byggdes det dessutom upp en ”vårdskuld” inom sjukvården – men också inom äldreomsorgen. Inom sjukvården fick tiotusentals operationer ställas in eller skjutas fram under pandemin. I april 2022 var det över 162 000 personer som väntade på en operation. Det handlar även om allvarliga operationer som exempelvis cancerbehandlingar och hjärtoperationer.

Under pandemin skedde en punktvis satsning på sjukvården. Detta genom att staten sköt till tidsbestämda pengar som gjorde det möjligt att bygga ut kapaciteten för testning och vaccinationer. Den fråga som nu måste ställas är denna: ska denna punktvisa satsning på sjukvården under pandemin följas av en bred satsning på sjukvården i syfte att öka antalet sjukvårdsplatser och sjukvårdsanställda. Eller ska den långsiktiga trenden i form av nedskärningar fortsätta. Arbetarpartiet anser att det är hög tid för en bred satsning på sjukvården. Detta för att förkorta vårdköerna, öka antalet anställda och öka beredskapen inför nästa pandemi.

  • För en omfattande upprustning av sjukvård och äldreomsorg
  • Antalet vårdplatser och anställda måste öka inom sjukvården
  • Strävan måste vara att ersätta ”timmare” med tillsvidareanställda inom äldreomsorgen

2. Grön industriell produktion

Begreppet ”grön industriell produktion” utgjorde, då vi ursprungligen myntade detta begrepp 2010, ett försök att förena två viktiga inslag i samhället som tidigare framstått som oförenliga. Det handlade dels om den nödvändiga industriella produktionen bestående av varor, arbetstillfällen och skatteinkomster. Dels den växande, och på vetenskap grundade, insikt som både forskare och klimataktivister förde fram om det hot mot miljö och klimat som stora delar av den industriella produktionen utgjorde. Vår tanke var, och är, att skapa en allians mellan de mest insiktsfulla företrädarna för industri och fackföreningar, forskare och aktivister.

En sådan allians måste i sin tur bygga på att den industriella produktionen måste anpassas till de vetenskapliga insikterna om de växande klimat- och miljöproblemen. Å andra sidan kan inte aktivisterna, om dessa ska tas på allvar, uteslutande se industriproduktionen som sin fiende. En framtida grön industriell produktionen är nödvändig dels för att tillgodose behovet av en acceptabel levnadsstandard för alla, dels för att bidra till att läka de sår som en tidigare industriell produktion har inneburit för miljö och klimat.

Sedan vi först tog upp frågan 2010 har vi sett en rad positiva exempel på grön industriell produktion:

bygget av batterifabriken i Skellefteå, och den intilliggande återvinningsfabriken för batterier. Nya och förbättrade batterier utgör en avgörande beståndsdel för att lastbilar och bussar ska kunna drivas fossilfritt, men också för att energin från vindkraften ska kunna lagras för att användas när den behövs bäst.
utbyggnaden av fossilfri stålproduktion i Norrbotten. Stål är nödvändig komponent i allt: exempelvis för bostadsbyggande, godstransporter på järnväg och båt och oändligt mycket annat.
syntetisk diesel baserad på biomassa kan minska utsläppen av koldioxid med upp till 80 procent, eller mer, med dagens motorer och pumpar! Få tekniska innovationer skulle göra lika stor nytta på lika kort tid – ifall den kunde massproduceras – under en övergångsfas.

Vi utvecklar dessa resonemang mer i avsnittet ”Behovet att styra utvecklingen genom en blandekonomi”.

3. Fackens uppgifter: reallöneökningar, gränsöverskridande avtal och organisering av nya grupper

Hela utvecklingen understryker den avgörande vikt som fackföreningarna borde spela på allt fler områden i samhället. Låt oss nämna några exempel: Lönernas andel av ekonomin har minskat och vinsternas andel har ökat. Samtidigt har även löntagarna inom LO:s avtalsområden halkat efter löntagarna inom tjänstemannayrkena. Dessa trender har pågått under årtionden.

Under tiden har nya problem uppstått. Ett sådant problem är arbetskraftsinvandringen. Tidigare hade fackföreningarna, i praktiken, ett veto mot arbetskraftsinvandring så länge det fanns inhemska arbetslösa i de aktuella branscherna. Fackets möjligheter att begränsa arbetskraftsinvandringen syftade till att förhindra dumpning av löner och andra arbetsvillkor. Men år 2008 avskaffade alliansregeringen tillsammans med MP det fackliga ”vetot” och öppnade för en kraftigt ökad arbetskraftsinvandring. Sedan det fackliga ”vetot” togs bort 2008 har utomeuropeiska invandrare allt oftare utnyttjats för att, ofta på slavliknande villkor, arbeta inom exempelvis bygg- och transportbranscherna, inom lokalvård, mm. Det har växt fram ett permanent ”skuggsamhälle” på den svenska arbetsmarknaden. Mycket av det arbete som utförs fångas därför inte upp av den officiella statistiken. Vi vågar påstå att lönernas andel av ekonomin är mindre än vad statistiken visar och klyftorna större!  

Till detta kommer EU:s östutvidgning. I många av de östeuropeiska länderna ligger lönerna och arbetsvillkoren långt under vad som gäller i svenska kollektivavtal. Detta har inneburit att utländska bemanningsföretag under snart två årtionden kunnat utnyttjat EU:s regler om fri rörlighet för att dumpa löner och övriga arbetsvillkor i länder som Sverige. Parallellt med denna utveckling har svenska jobb försvunnits till andra länder. De svenska koncerner som bedrev verksamhet utomlands hade 1990 ca 45 procent av sina anställda utomlands. År 2019 hade dessa företag hela 68 procent av sina anställda utomlands.

Denna för löntagarna hotfulla utveckling borde försätta hela den svenska fackliga rörelsen i stridsberedskap. Speciellt gäller detta för LO-facken. Dessa är mest utsatta både för arbetskraftsinvandring och för utflyttning av jobb. Men istället har LO-facken, från att ha haft en mycket framträdande roll i samhället, valt att marginalisera sig själva.

LO-facken har tre uppenbara uppgifter som alla hänger ihop. Först måste LO satsa på att organisera den växande skaran av icke-organiserade. Här kommer motståndaren ofta att vara bemanningsföretag. Sedan måste LO ta initiativ till gränsöverskridande kollektivavtal och stridsåtgärder, inklusive strejker, om nödvändigt. Företag kan inte hota med att flytta utomlands om alla följer samma kollektivavtal. Slutligen måste LO kräva reallönelyft för sina medlemmar. Facket måste återta tappad mark i förhållande till arbetsgivarna och detta måste ske i samarbete med tjänstemännens fackliga organisationer. Därtill behövs särskilda låglönesatsningar inom LO-grupperna.

  • Facken måste ta strid för reallöneökningar i kommande avtalsrörelse
  • Gränsöverskridande kollektivavtal är ett måste om facket ska kunna hävda sig mot företag med verksamhet utomlands
  • Landsomfattande kampanj för att organisera nya grupper på arbetsmarknaden – detta genom att visa att fackligt medlemskap innebär högre löner och tryggare anställningar

4. Försvara nationalstaten – bekämpa nationalismen

Arbetarpartiet slår vakt om nationalstaten Sverige och bekämpar samtidigt nationalistiska rörelser. En nationalstat är en statsbildning baserad på medborgare som har ett gemensamt språk, historia och kultur. Det svenska välfärdssamhället baseras på en huvudsakligen offentlig sjukvård, skola och äldreomsorg samt försäkringssystemen vid sjukdom, arbetslöshet och pension. Det är nationalstaten som utgör basen för det skatteunderlag som finansierar detta välfärdssamhälle. Nationalstaten utgör grunden för polisens verksamhet. Den har även alltid, fram till och med landets ansökan om Nato-medlemskap, utgjort grunden för den svenska militärens verksamhet. Även det system som finns på arbetsmarknaden, med kollektivavtal och arbetsrätt, bygger på nationalstatens gränser.

Nationalism har historiskt sett ofta tagit sig uttryck i att företrädare för exempelvis kolonialmakter i Europa har ansett sig stå över de folk vars naturtillgångar de lagt beslag på, inte sällan genom våld i Latinamerika, Afrika, Mellanöstern och Asien. Nationalismen har ofta slagit över i direkt rasism: Nämnas kan apartheid-politiken i Sydafrika. Nationalismen har inte endast varit en europeisk företeelse. Den japanska imperialismen utsatte exempelvis kineserna för väldiga övergrepp i samband med Andra världskriget. Idag har nationalismen återfötts i många europeiska länder. Liksom tidigare har nationalismen en nära koppling till ”white supremacy” (vit överlägsenhet) och har ofta slagit över i ren rasism och även i nazism.

Det är dock en stor skillnad mellan en förtryckande grupps nationalism och den nationalism som utvecklas hos en förtryckt grupp. Många vita, som deltog i förtrycket av svarta i Sydafrika, såg ned på dessa. Detsamma gällde dock inte för de tongivande svarta som ledde kampen mot apartheid. Dessa kämpade för att de svarta nationaliteterna i Sydafrika skulle bli erkända som likvärdiga med de vita. Arbetarpartiet har alltid bekämpat nazism, rasism och den förtryckande nationalismen. Våra medlemmar deltog även aktivt i kampen mot apartheid.

Idag kommer hotet mot den nationalstat som vi försvarar från ett alltmer överstatligt EU samt från Nato. Året 1994 röstade svenskarna Ja till ett EU-medlemskap som innebar ett handelsområde med fri rörlighet för varor och tjänster, arbetskraft och kapital. Sedan dess har EU genomgått en dramatisk utveckling i överstatlig riktning. Detta utan någon genomgripande diskussion. Det handlar om en gemensam valuta, centralbank, bankunion, lagstiftning, utrikes- och säkerhetspolitik. Vissa, som Frankrikes president Emmanuel Macron och den tidigare ordföranden för EU-kommissionen Jean-Claude Juncker, vill gå ännu längre. De har uttalat sig för ett Europas Förenta Stater (enligt amerikansk förebild). En sådan ny statsbildning skulle innebära att dagens nationalstater, som Sverige, måste upplösas. Detta skulle utgöra ett direkt hot mot välfärdssamhället, de demokratiska fri- och rättigheterna samt den identitet som utvecklats inom Sveriges gränser.

Arbetarpartiet är för internationellt samarbete – mellan självständiga nationalstater. Vi är också varma anhängare av internationell solidaritet. Men en sådan byggs inte upp via överstatliga organisationer som EU (eller Nato). Internationell solidaritet måste istället skapas genom gränsöverskridande kollektivavtal som gör det möjligt för löntagare och fackföreningar i olika länder att kämpa tillsammans för gemensamma mål.

  • För gränsöverskridande kollektivavtal och en alleuropeisk fackföreningsrörelse
  • Det nationella självbestämmandet måste försvaras mot EU:s och Natos överstatlighet

5. Invandringspolitikens misslyckande – och vägen framåt

Få frågor i modern tid har varit så viktiga och samtidigt så svåra att diskutera som den svenska invandringspolitiken. En debatt, baserad på fakta, ersattes under lång tid av en osaklig strid mellan invandrarfiender och de som, i sin tur, var fiender till invandrarfienderna. De som vann på detta var tveklöst Sverigedemokraterna. Något som står utom varje tvivel är att den svenska invandringspolitiken har genomgått en dramatisk förändring. Förändringen inleddes under åren 2006-2010 och antog dramatiska former i samband med den uppgörelse som ingicks mellan den borgerliga regeringen och MP i mars 2011. År 2014 anslöt sig Socialdemokraterna till denna uppgörelse.

Invandringspolitiken gick från att ha varit stram och reglerad till vad som i praktiken var fri invandring till Sverige. Förändringen gällde även för arbetskraftsinvandringen. Låt oss beskriva den dramatiska förändringen genom en tabell.

ÅrBeviljade asylFlyktinganhörigaTotalt periodenSnitt per år
2001-200537 89318 58856 48111 296
2006-201078 09434 618112 71222 542
2011-2015131 26150 958182 21936 444
2016-2020160 89163 790224 68144 936
Källa: Migrationsverket

Den förändrade invandringspolitiken har fått väldiga konsekvenser på en rad områden. Varken arbets- eller bostadsmarknaderna kunde hantera situationen. Detta har gett upphov till en stor arbetslöshet, många lågavlönade samt trångboddhet bland invandrare. Resultatet har blivit ökade inkomstklyftor samt segregering. I vissa områden har utvecklingen lett till framväxten av parallella samhällsstrukturer.

Hur kunde då detta ske? Det beror delvis på två stora lögner som spreds både av politiker och media och som bidrog till att lägga en våt filt över debatten. Den första lögnen handlar om med vad det svenska flyktingmottagandet skulle jämföras. De kompromisslösa anhängarna av vad som i praktiken var fri invandring – främst MP, V och C – gjorde sitt yttersta för att förringa antalet flyktingar som Sverige tog emot. Detta genom att hänvisa till att det 2015 fanns ca 60 miljoner flyktingar i hela världen. Men det som betydde något var hur många flyktingar som kom till EU samt hur många av dessa som Sverige tog emot. Och en sak är glasklar: inget annat EU-land tog emot tillnärmelsevis lika många flyktingar som Sverige.

Två exempel: Under de sex åren 2010-2015 tog Sverige, årligen, emot mellan 10-15 procent av alla asylsökande som kom till EU. Men Sveriges befolkning uppgick endast till ca två procent av EU:s. Under år 2015 kom 1,2 miljoner asylsökande till EU. Sverige tog emot ca 163 000 av dessa. Detta innebar 16,6 asylsökande per 1000 invånare. Samma år låg snittet för EU-länderna på 2,3 asylsökande per 1000 invånare!

Den andra stora lögnen handlade om att Sverige fick en ny, och omänskligt snål, flyktingpolitik i slutet av 2015. Men som tabellen visar så har utvecklingen gått åt exakt motsatt håll. Sedan 2006 har Sverige börjat ta emot dramatiskt många fler flyktingar. Det som skedde 2015 var ett försök att normalisera invandringen till Sverige. Den fortsatta ökningen efter 2015 beror bland annat på den eftersläpning som den omfattande anhöriginvandringen har gett upphov till. Därför fortsatte Sverige att ligga på topp inom EU även under 2016-2020. De som är ansvariga sysslar idag med att sudda sambanden mellan de nya sociala problemen och den invandring som samhället inte klarade av, eller med att skylla på varandra.

Arbetarpartiet anser att en ansvarsfull asyl- och invandrarpolitik måste bygga på följande:

  • För att fler med invandrarbakgrund få fäste på arbets- och bostadsmarknaderna krävs att Sverige tar emot ett minimum av flyktingar under en längre tid
  • Detta måste kompletteras genom en medveten satsning på språkutbildning och jobb i syfte att bryta långtidsarbetslösheten bland invandrare
  • Andra EU-länder måste ta ett långt större ansvar framöver för de som söker asyl inom EU
  • Idag finns det, enligt UNHCR, uppåt 100 miljoner flyktingar i världen varav en majoritet befinner sig på flykt inom sitt eget land. Dessa behöver hjälp där de befinner sig. Sverige kan bidra genom ett ökat utlandsbistånd.

6. Kamp mot hedersförtryck, religiös extremism och parallellsamhällen

I punkt 5 skrev vi bland annat att den nya invandringspolitiken har fått väldiga konsekvenser på en rad områden. Många arbetslösa, lågavlönade och trångbodda har bidragit till ökade inkomstklyftor och segregering, hedersförtryck och religiös extremism.

På ett antal orter har motsättningarna mellan vissa invandrargrupper och representanter för majoritetssamhället hårdnat. Det har vuxit fram parallella samhällsstrukturer där svenska lagar och de myndigheter som ska upprätthålla lagarna inte anses vara legitima. De som arbetar för en sådan utveckling är dels islamister som Muslimska brödraskapet, dels kriminella klaner.

Hatkampanjen mot Sveriges socialtjänster, de myndigheter som lögnaktigt påstods kidnappa och hjärntvätta barn till muslimer, måste ses mot bakgrund av framväxten av parallellsamhällena. Detta gäller i ännu högre grad för våldsutbrotten påsken 2022. Dessa var främst riktade mot polisen, i dess egenskap av representanter för det svenska samhället, även om koranbrännaren Paludan kom att tjäna som en förevändning till våldet. På vissa platser nådde våldet en nivå som kan betecknas som ett lågintensivt inbördeskrig. De parallella samhällsstrukturerna, kombinerade med hatkampanjen mot socialtjänsten samt våldsutbrotten, visar hur djupa sprickor som vuxit fram i Sverige.

I detta läge finns det tre metoder att välja på. Den första består i att vägra se kopplingen mellan det som hänt och islamisterna i Muslimska brödraskapet samt de kriminella nätverken. Den andra metoden består i att först dra alla muslimer i landet över en kam, sedan angripa alla muslimer, och därmed driva dessa i armarna på islamister eller kriminella nätverk. Den tredje består i att ta strid mot islamisterna i Muslimska brödraskapet och samtidigt dra med den stora majoriteten av muslimerna i försvaret av välfärden i Sverige.

De tydligaste representanterna för den första metoden utgörs av MP och V. Bland representanterna för den andra metoden återfinns SD, via Rickard Jomshof, och KD via partiets ordförande Ebba Busch. Jomshof förolämpade landets alla muslimer genom att kalla islam för en ”avskyvärd religion”, något som SD som parti ställde sig bakom. Ebba Busch ställde, efter våldsutbrotten, följande frågor: Varför har vi inte 100 skadade islamister; Varför sköts det inte skarpt? Liksom Jomshof visade KD-ledaren prov på ett extremt dåligt omdöme. Alltför många muslimer kom att uppfatta hennes ord som om hon ville se 100 skjutna muslimer! Alla tre – Paludan, Jomshof och Busch – agerade som ”nyttiga idioter” åt islamisterna i Muslimska brödraskapet och de kriminella nätverken.

Den tredje metoden går ut på integrering genom handling. Den stora majoriteten av landets muslimer är inte islamister utan lika fredliga som alla andra. Det som behövs i Sverige är en folkrörelse för fler jobb och bättre arbetsvillkor inom sjukvård, omsorger och skola. Muslimerna måste bli en del av denna folkrörelse. Detta skulle öka pressen på riksdag och regering. Det skulle även minska det Muslimska brödraskapets inflytande bland muslimerna i Sverige. Ska de spänningar som vuxit fram i samhället, och som bland annat visat sig under våren 2022, övervinnas krävs en folkrörelse som tar strid för välfärden. Detta innebär integration genom handling. Detta är den metod som Arbetarpartiet stöder.

7. Militarisering av polisen eller kvarterspolis och nattvandrare

En sida av att det har etablerats parallella samhällsstrukturer är framväxten av kriminella nätverk och klaner. En skrämmande rapport från Göteborg (2021) visade att kriminella nätverk och hederskulturella normer äter sig in i de kommunala verksamheterna. Rapporten beskrev hot mot anställda, chefer som tystar de som slår larm samt anställda som tvekar att polisanmäla hot. I Göteborg har det också rapporterats om en kriminell klan som både hade satt upp vägspärrar, för att kolla in- och utpasserande, samt utlyst ett utegångsförbud i två områden i Angered.

En av de mest skrämmande effekterna av framväxten av kriminella nätverk och klaner är det ökande antalet skjutningar. Antalet skjutningar har ökat under ett drygt årtionde och stabiliserat sig på en mycket hög nivå (se tabell nedan). Sverige ligger numera i topp, i hela Europa, när det gäller dödligt våld med skjutvapen.

ÅrAntal skjutningarAntal dödaAntal skadade
201728136128
201832543140
201936045126
202037947119
202134445115
Källa: Polisen

De parallella samhällsstrukturerna och skjutningarna är mest allvarliga i och omkring Stockholm, Göteborg och Malmö. Men problemen återfinns idag på en rad orter runt om i landet. Denna skrämmande utveckling måste brytas. Frågan är hur. Debatten domineras av de som vill ”amerikanisera” både polisen och lagstiftningen. Många förslag lägger tonvikten på tyngre beväpning, visitationszoner, mer avlyssning och en europeisk motsvarighet till FBI.

Samtidigt präglas utvecklingen av att polisen i alltför många, ofta segregerade, stadsdelar betraktas med växande misstänksamhet eller öppen fientlighet. Bland vissa grupper ses polisen närmast som en ockupationsmakt. Detta riskerar att leda till en kapprustning mellan en alltmer militariserad polis och representanter för parallella samhällsstrukturer – islamistiska eller kriminella. Arbetarpartiet vill bryta detta mönster.

Vi anser att det är riktigt att polisen fått ökade resurser. Men det är avgörande att dessa ökade resurser huvudsakligen används för att bredda och fördjupa kontaktytan mellan ordningsmakten och det omgivande samhället. Förtroendet för polisen måste vara större än förtroendet för representanterna för de parallella samhällsstrukturerna. Polisen måste medvetet sträva efter att utgöra navet i ett större kontaktnät som når så många medborgare som möjligt även i de mest utsatta områdena. För att konkretisera detta resonemang för Arbetarpartiet fram följande förslag:

* Kvarterspoliser och fotpatrullerande poliser
Det är helt avgörande att polisen har en ständig närvaro, i form av kvarterspoliser med lokala kontor, speciellt i segregerade områden. Detta om ordningsmakten ska kunna bredda och fördjupa kontaktytan med de boende. Av samma skäl måste polisen patrullera till fots i lång högre utsträckning än idag exempelvis i städernas centrala delar.

* Integrationspoliser
I många områden blandas boende från många länder. Dessa kan ha olika språk, religion, kultur och syn på ordningsmakten. Detta kräver bland annat kunskaper om invandrarnas hemländer, och om motsättningar invandrare emellan, som inte ingår i den vanliga polisutbildningen. För att överbrygga motsättningar och skapa nätverk finns ett behov av särskilda integrationspoliser.

* Nattvandrare
I samband de uppmärksammade bilbränderna i Husby 2013 var det ett antal ”eldsjälar” bland husbyborna själva som var avgörande för att lugna ned situationen. Många av dessa var ute redan den första natten för att stoppa bränder och skadegörelse. Under de följande veckorna ställde hundratals människor upp som nattvandrare. Den kraft dessa besatt bestod dels i deras eget agerande, dels i att de stöddes av en överväldigande del av de boende i Husby. Siktet måste ställas in på att skapa ett samarbete mellan en lokalt förankrad kvarterspolis, integrationspolis och lokalt förankrade nattvandrare.

8. Fackföreningarnas roll i kampen mot sexuella trakasserier

Det finns ett tydligt samband mellan otrygga anställningar, en svag facklig tradition och förekomsten av sexuella trakasserier och övergrepp på arbetet. LO-rapporten ”Sjuk av jobbet” (2017) visade att var fjärde kvinna som jobbar inom exempelvis hemtjänst samt hotell och restaurang har utsatts för hot eller sexuella trakasserier i arbetslivet. Värst drabbade är de som har en otrygg anställning.

I takt med att de otrygga anställningarna blir fler och facket försvagas riskerar sexuella trakasserier på jobbet att bli vanligare. En avgörande fråga när det gäller att bekämpa sexuella trakasserier på arbetet handlar därför om att bekämpa otrygga anställningar.

Otrygga tidsbegränsade anställningar är vanligast bland kvinnliga arbetare och bland ungdomar. Var fjärde arbetarkvinna hade enligt LO en tidsbegränsad anställning år 2020. De otrygga anställningar som ökat mest sedan år 1990 är de allra otryggaste – de timavlönade behovsanställningarna (intermittenta anställningar). Dessa anställda ”rings in” av arbetsgivaren vid behov. Sådana anställningsformer regleras inte i lag och den anställde är helt utelämnad till arbetsgivarens godtycke. En anställd som anses vara obekväm riskerar att inte få några jobb. Av alla kvinnliga arbetare inom LO:s avtalsområden hade år 2020 hela 17 procent antingen en timavlönad behovsanställning eller en s.k. allmän visstid.

Fackföreningarna skulle kunna spela en väldigt viktig roll i kampen mot sexuella trakasserier. Fackföreningarna skulle kunna organisera egna telefonjourer. I första hand för sina egna medlemmar som utsätts för sexuella trakasserier, hot eller misshandel, på arbetsplatsen men även i hemmet. En sådan telefonjour skulle även, sedan traditionen väl etablerats, kunna öppnas för andra grupper. Ett sådant initiativ skulle inte endast betyda mycket för alla enskilda arbetande kvinnor. Ett sådant initiativ skulle med största sannolikhet även betyda väldigt mycket för de fackföreningar som har ambitionen att värva idag oorganiserad arbetskraft. Detta gäller för både svenskar och invandrare, och både för de som arbetar åt traditionella företag och de som hyrs ut av bemanningsföretag.

Men i vissa fackföreningar måste det första steget vara att göra upp med den interna kultur som tyvärr förekommer, exempelvis på kurser och konferenser, och som bärs upp av både låg och hög. Det bästa sättet att vädra ut det som är unket är att vända sig utåt och värva nya medlemmar. Och det bästa sättet att värva nya medlemmar är att ta strid för bättre arbetsvillkor. Bättre arbetsvillkor innebär tryggare anställningar samt rätten att slippa hot och sexuella trakasserier.

9. Alkohol och droger

Men sprit är ju också farligt! Detta är en mycket vanlig kommentar från de som försvarar sitt eget missbruk av narkotika. Och sprit är farligt. Om samhället inte redan hade godkänt både alkohol och nikotin skulle dessa substanser inte haft en chans att bli lagliga idag. Arbetarpartiets mål är därför inte bara att motarbeta missbruket av narkotika utan även att minska bruket, och missbruket, av alkohol.

Vår hållning slår undan fötterna på de som förespråkar legalisering av olika sorters narkotika. Dessa försöker alltid trassla till diskussionen. Men sanningen är att de flesta som missbrukar narkotika även använder alkohol, de är blandmissbrukare. Sanningen är att både användandet av alkohol och narkotika måste pressas tillbaka. Mot oss står en mäktig droglobby. 

Sedan en tid tillbaka har drogliberalerna flyttat fram sina positioner. I Kanada, och i en rad delstater i USA, har cannabis (marijuana och hasch) legaliserats. Detta innebär att cannabis allt oftare säljs över disk. Sedan legaliseringen har det bland annat skett en kraftig ökning av antalet småbarn som förgiftats av cannabis. Detta sedan cannabisindustrin började sälja ätbara produkter som krämer, kakor och godis – med cannabis. Trenden gäller både för Kanada och USA. Men långt tidigare har det varit känt att missbruk av cannabis, precis som alkoholmissbruk, bland annat leder till sämre minne, inlärningsförmåga och impulskontroll bland ungdomar.

Denna utveckling sänder oroväckande signaler. Speciellt när många drogliberaler inte ser utvecklingen som ett argument mot alkohol, utan istället som ett argument för ytterligare en drog, nämligen cannabis.

Kampen mot narkotikan är i högsta grad en politisk fråga. Ungdomsförbunden inom M, C och L förespråkar en legalisering av cannabis – med sikte på försäljning över disk. Ungdomsförbunden inom MP och V vill avkriminalisera cannabis. Inom Socialdemokraternas ungdomsförbund finns idag grupperingar som vill legalisera cannabis. Men dessa ungdomsförbund speglar inte folkopinionen – i denna fråga heller. En undersökning från 2018 visade nämligen att 75 procent av svenskarna motsätter sig legalisering av cannabis.

Kampen mot narkotikan kommer att vinnas eller förloras av den sida som har folkopinionen med sig. Föräldrar måste klara diskussionen om hasch med sina barn. Ungdomar måste våga ifrågasätta sina kompisars missbruk. Detta är svårt att göra på egen hand. Det är därför Arbetarpartiet, tillsammans med andra, arbetar för en folkrörelse mot legalisering av nya droger.

Arbetarpartiet ser utvecklingen som ett argument för att pressa tillbaka användandet av både alkohol och olika narkotikapreparat – inklusive cannabis. Detta speciellt i en situation med hög och bestående ungdomsarbetslöshet. Samtidigt är det vår uppgift att förena en nödvändig hårdhet mot olika missbruk med en bevarad respekt för, och ett stöd till, de som missbrukar. Ingen som söker hjälp ska behöva oroa sig för att bli bestraffad.

  • Användandet av alkohol och narkotika måste pressas tillbaka
  • Nej till legalisering av cannabis
  • Öka resurserna till de som söker hjälp för att sluta missbruka

10. Natos expansion ökar risken för krig

Sverige ansöker om medlemskap i Nato samtidigt som denna USA-ledda militärallians genomgår en dramatisk förändring. Nato (North Atlantic Treaty Organization) grundades 1949 på initiativ av USA som ville skapa en politisk och militär allians riktad mot Sovjetunionen. Grundtanken med alliansen var att ett angrepp på en medlemsstat skulle anses utgöra ett angrepp på alla (artikel 5). Nato skulle bestå av USA, Kanada och olika europeiska stater. Under mer än 70 år har Nato, geografiskt sett, handlat om Nordamerika och Europa. Som det var tänkt. Men nu är det USA:s mål att Nato ska spela en global roll.

Sedan 2020 har militäralliansen tagit konkreta steg i syfte att kunna spela en militär och politisk roll även i Asien och Stilla havet. Detta genom Natos fördjupade samarbete med Australien, Sydkorea, Nya Zeeland och Japan. På Natos hemsida kallas detta för en ”milstolpe” i militäralliansens utveckling samtidigt som en ny global attityd lanseras. I praktiken innebär detta att USA, under Natos flagg, mobiliserar Europa samt Australien, Japan, Sydkorea och Nya Zeeland som förstärkning i sin kraftmätning med Kina. Detta ökar risken för ett storkrig.

USA-initiativet Nato var redan från första början även en politisk allians. Detta har sällan märkts tydligare än idag. Inte sedan åren direkt efter andra världskriget har USA påverkat den politiska debatten i Europa så direkt som idag. USA:s politiska press på Europa sker främst genom Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg. Dennes åsikter tillmäts helt plötsligt större vikt än europeiska stats- och regeringschefers.

Ett exempel är Stoltenbergs uttalanden den 19 juni 2022. Då sade Natos generalsekreterare, helt i Joe Bidens anda, att kriget i Ukraina kan komma att vara i flera år! Istället för att betona behovet av en snar och rättvis fred betonade Stoltenberg att världen måste förbereda sig på kostnaderna för detta fleråriga krig – både de militära och de ekonomiska. Ingen utrikes- eller försvarsminister från EU har vågat säga emot. Detta trots att de ekonomiska kostnaderna som Stoltenberg talar om kan bli fullständigt förödande – främst för Afrika, men även för Europa och resten av världen.

Nato håller på att utvecklas till en USA-ledd militärmaskin i vilken planen är att EU samt Australien, Sydkorea, Nya Zeeland och Japan ska ingå. Nato överger rollen som ”Atlantpakt” för att bli en global aktör med siktet inställt på Kina. Politiskt agerar Natos generalsekreterare Stoltenberg som USA:s ambassadör i EU. Risken för att Sverige dras in i ett storkrig ökar då landet går med i Nato.

Vår kritik mot Nato innebär inte ett stöd för Ryssland eller Kina. Arbetarpartiet kämpar för rätten till en tredje ståndpunkt. Detta innebär att varken stötta USA och Nato, eller Kina och Ryssland. Vi intar därmed samma position som de länder som representerar en majoritet av världens befolkning intar.

Avslutning

Har du läst Handlingsprogrammet vet du vad Arbetarpartiet står för. Vårt stora projekt är uppbygget av ”framtidens arbetarrörelse”. För detta projekt räcker inte våra krafter. Arbetarpartiet vill samarbeta med de som inser behovet av en framtidens arbetarrörelse, som accepterar olika politiska strömningar och partier inom rörelsen, och som kan enas om att flytta fram de arbetandes positioner. Vi är inte ute efter en valallians. Framtidens arbetarrörelse måste byggas under de 1460 dagarna mellan valen. På arbetsplatserna.

Delar du våra värderingar som de uttrycks i Handlingsprogrammet, och vill bidra i uppbygget av framtidens arbetarrörelse, är du välkommen som medlem i Arbetarpartiet.

Du kommer att göra skillnad.