#MeToo-rörelsen och de olika upprop som startats i dess kölvatten har riktat blickarna mot problemen med sexuella trakasserier på arbetet. Det finns ett tydligt samband mellan otrygga anställningar och en svag facklig tradition – och förekomsten av sexuella trakasserier och övergrepp. |
Många av de kvinnor som startade upprop i kölvattnet på #MeToo arbetar inom s.k. ”fria yrken” som journalister, skådespelare, musiker, sångare, idrottare och jurister. Inom dessa branscher råder en hård konkurrens mellan de anställda med ett kraftigt fokus på den individuella prestationen. Detta kombineras med otrygga anställningsformer och en svag eller obefintlig facklig tradition. Makthavare inom respektive bransch – uppburna skådespelare, chefredaktörer, tränare, med flera – kan utnyttja tjejer och kvinnor som befinner sig i beroendeförhållande till dem.
Anställningstryggheten avgörande
I takt med att de otrygga anställningarna blir fler och facket försvagas riskerar sexuella trakasserier på jobbet bli vanligare på hela arbetsmarknaden. En avgörande fråga när det gäller att bekämpa sexuella trakasserier på arbetet handlar därför om att bekämpa otrygga anställningar. Det är vanligast att ungdomar och kvinnor har otrygga anställningar. Bland ungdomar i åldrarna 16-24 år har idag hela 53 procent tidsbegränsade anställningar. Detta enligt LO-rapporten Anställningsformer och arbetstider 2017.
LO-rapporten visar även att de otrygga anställningar som ökat mest sedan år 1990 är de allra otryggaste anställningarna. Det handlar om timavlönade behovsanställningar, även kallade intermittenta anställningar, där de anställda ”rings in” av arbetsgivaren vid behov. Dessa anställningsformer regleras inte i lag och den anställde är helt utelämnad till arbetsgivarens godtycke. Den person som är ”obekväm” riskerar att inte få några jobb. Av alla kvinnliga arbetare har 15 procent idag en timavlönad behovsanställning eller s.k ”allmän visstid” där skälet till tidsbegränsningen inte anges.
Facklig kamp mot sexuella trakasserier
Den internationella fackliga organisationen ITUC betonar behovet av trygga anställningar för att motverka sexuella trakasserier på arbetet. Detta i en kampanj startad till följd av #MeToo. ITUC beräknar att 35 procent av världens kvinnor utsatts för sexuella trakasserier eller våld på sina arbeten. Särskilt utsatta är de kvinnor som arbetar inom servicesektorn eller som hembiträden.
Även LO:s andre vice ordförande Berit Müllerström betonar betydelsen av trygga anställningar för att motverka sexuella trakasserier. Detta i en debattartikel (Dagens Samhälle 19/10). Müllerström hänvisar till LO-rapporten ”Sjuk av jobbet” som visar att var fjärde kvinna som jobbar inom exempelvis hemtjänst samt hotell och restaurang har utsatts för hot eller sexuella trakasserier i arbetslivet. Värst drabbade är de som har en otrygg anställning.
Många av de som delat med sig av sina erfarenheter i de olika uppropen berättar om den skam de känt över det som inträffat och att detta ofta utgjort det största hindret för att anmäla sexuella trakasserier och övergrepp. Denna kommer av att man försökt anmäla en händelse men mötts av en attityd av att ”det där var ju inget”. Eller av att man chockats över det inträffade och inte anmält händelsen förrän flera månader senare – och därmed blivit misstrodd. Om detta dessutom kombineras med en otrygg anställning minskar benägenheten att anmäla övergrepp och trakasserier.
Den som har en trygg anställning, där facket ställer upp till 100 %, kommer att ha det betydligt lättare att anmäla övergrepp. Finns det dessutom rutiner kring hur sexuella trakasserier och hot ska hanteras, och kunniga personer att tala med, kan även känslan av skam och skuld minimeras. Kampen mot sexuella trakasserier och hot hänger ihop med kampen för bättre anställningstrygghet. Dessa frågor måste fackföreningsrörelsen sätta högt upp på dagordningen. Detta kräver att facket bekämpar den kultur som avslöjats på vissa fackliga kurser.