Världsordningarnas uppgång och fall
Publicerat 2023
Kriget i Ukraina är inte det första efter 1945 och kommer att följas av fler krig – och revolutionära omvälvningar som även kan äga rum i Ryssland, USA, Kina…
Detta är en pamflett från Arbetarpartiet – för dig som vill förstå den omvälvande epok vi lever i.
Förord
Första världskriget innebar att den gamla brittiska världsordningen föll samman. Samtidigt fanns ingen ny världsordning redo att inta den gamla världsordningens plats. En ny världsordning kan nämligen inte upprättas innan en rad kraftmätningar och maktförskjutningar, både mellan länder och inom länder, ägt rum.
Det är därför som den epok vi lever i just nu påminner om epoken mellan åren 1914 – 1949. Även idag syns tecken på att den världsordning som gällt under så många decennier håller på att bryta samman. USA:s nederlag i Afghanistan, oförmågan att vinna freden i Irak och angreppet på Ukraina måste ses i detta sammanhang. Samtidigt finns det, återigen, ingen ny världsordning redo att inta den gamlas plats. Detta kräver ytterligare kraftmätningar och maktförskjutningar – mellan eller inom dagens stormakter.
Del ett
Kriget i Ukraina understryker vad nederlaget i Afghanistan antydde – USA:s världsordning bryts upp
Efter den ryska statsledningens angrepp på Ukraina är det få som tvivlar på att inte världsordningen kan komma att rubbas – även med hjälp av militära medel. Men en världsordning kastas inte över ända helt plötsligt. Innan detta sker brukar det ha funnits tydliga tecken på att den stat (eller de stater) som har stått för den ekonomiska och militära styrka, på vilken den gamla världsordningen vilat, hållit på att förlora sin styrka. Dagens världsordning är främst en skapelse av Sovjetunionens kollaps 1991. Därefter har USA både försökt upprätthålla världsordningen och samtidigt omforma denna till sin egen förmån.
Men USA:s nederlag i Afghanistan, dess oförmåga att vinna freden i Irak samt Putinregimens angrepp på Ukraina utgör tecken på att USA inte längre förmår dominera världen på samma sätt som för 30 år sedan. Andra maktcentra har uppstått som håller på att förändra den maktbalans på vilken världsordningen vilar.
Arbetarpartiet har under tio år betonat likheterna mellan dagens epok och den våldsamma historiska period som inleddes med första världskrigets utbrott 1914 och som avslutades med Mao Zedongs maktövertagande i Kina 1949. Trettiofem år senare. Då första världskriget bröt ut 1914 markerade detta endast början till slutet på en världsordning som bestått under hundra år. Världen befinner sig idag, precis som 1914, endast i början av en förändring när det gäller den globala maktbalansen. Dagens förändring behöver dock inte ske i form av ett tredje världskrig.
En världsordning går under
Den (europeiska) världsordning som började upplösas 1914 hade uppstått efter Napoleons slutliga nederlag i Waterloo 1815. Den europeiska världsordningen hade dominerats av Storbritannien. Detta hade möjliggjorts genom Storbritanniens tidiga industriella utveckling, landets väldiga kolonier samt Storbritanniens dominans till sjöss genom sin överlägset stora handelsflotta och likaså överlägsna sjöstridskrafter. Storbritannien dominerade handeln och utgjorde dåtidens ”världspolis”. Perioden mellan 1815 och 1914 har gått till historien som Pax Britannica. Uttrycket innebär att Storbritannien, som den erkänt dominerande handels- och militära stormakten i världen, dikterade villkoren för denna relativt fredliga och stabila period. Då vi använder begrepp som relativt stabil och fredlig avser vi förhållandet mellan dåtidens stormakter. För många av folken i de av Europa dominerade kolonierna såg situationen naturligtvis annorlunda ut.
Men under den fredliga och stabila ytan växte motsättningarna.
Låt oss nämna några faktorer bakom de växande motsättningarna. Den industriella styrkan växte dramatiskt under denna epok hos länder som USA, Tyskland och Japan. För dessa länder började hemmamarknaden bli för liten för att kunna suga upp allt som industrierna tillverkade. USA, Tyskland och Japan behövde tillgång till världsmarknaden. De behövde få konkurrera om de råvaror som fanns i de kolonier som ofta tillhörde Storbritannien. USA, Tyskland och Japan behövde även kunna sälja sina industriprodukter till den väldiga befolkning som fanns i de kolonier som tillhörde Storbritannien. Men detta gick inte. Det brittiska imperiets koloniala välde stängde ute andra stater från en stor del av världen. Storbritannien kunde både lägga beslag på råvaror ”oförtjänt” billigt, och samtidigt se till så att befolkningen i dess kolonier handlade brittiska industriprodukter. Det gamla brittiska imperiet stod alltmer i vägen för de nya och växande industrimakterna.
I Europa blev motsättningarna extra starka. Detta både mellan olika stater och inom staterna. Speciellt växte motsättningarna mellan det industriellt uppåtgående Tyskland och Storbritannien, vars gamla världsordning hotade att ”kväva” Tysklands utveckling. Men spänningarna ökade alltså även inom en rad av stater. Särskilt inom Tsar-Ryssland, Österrike-Ungern och Tyskland. Dessa länder bestod av förlegade och odemokratiska kejsardömen. Den framväxande arbetarrörelsen krävde politiska och sociala reformer som, bland annat, dessa kejsardömen vägrade tillgodose. Samtidigt förtryckte kejsardömena nationella minoriteter som ofta strävade efter att bryta sig loss och skapa egna statsbildningar. Detta främst i Tsar-Ryssland och Österrike-Ungern.
Alliansernas förbannelse
Slutligen blev spänningarna för starka. I juli 1914 inleddes första världskriget. Det krig som kom att bli det dittills mest blodiga i historien. Genom ett system med allianser drog en stormakts inträde i kriget med sig andra stormakter. Genom att även koloniernas befolkningar mobiliserades, och senare genom USA:s inträde, utvecklades kriget till ett världskrig. Om än utkämpat i Europa.
Men låt oss beskriva alliansernas förbannelse:
- Den 28 juli förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien.
- Den 1 augusti förklarade Tyskland (som stod Österrike-Ungern nära) krig mot Ryssland, som var Serbiens allierade.
- Den 2 augusti skrevs ett avtal under i hemlighet mellan Tyskland och det Osmanska riket. Detta kom att vidga kriget ytterligare genom att dra in bland annat det som idag kallas för Turkiet.
- Den 3 augusti förklarade Tyskland krig mot Frankrike. Bakgrunden var att Frankrike inte hade lovat att vara neutralt om Ryssland angreps. Därför beslöt Tyskland att, i preventivt syfte, försöka slå ut Frankrike snabbt. Detta för att sedan kunna vända hela sin militära styrka mot Ryssland.
- Den 4 augusti inledde Tyskland en invasion av Belgien. Skälet var att Belgien inte hade gått med på tyskarnas krav att få förflytta sina trupper genom Belgien inför angreppet på Frankrike. Tyskland hade då redan påbörjat ockupationen av Luxemburg. Av samma skäl.
- 4-5 augusti. Storbritannien slöt upp bakom Frankrike och Belgien genom att förklara krig mot Tyskland.
Därmed hade alla Europas stormakter dragits in i vad som alltså kom att utveckla sig till ett världskrig. Detta inom loppet av sju dagar som gått till historien som ”svarta veckan”. Första världskriget beräknas ha krävt uppåt tio miljoner döda soldater och sju miljoner döda civila. Antalet fysiskt och mentalt skadade räknades också de i miljoner.
Nato kan dra in Sverige i krig
Detta krigsutbrott visar på allianssystemens två sidor. Den ena sidan bestod i att staterna inte stod ensam i krigstider. Men den andra sidan av allianserna avslöjades också. Utan att någon enskild civil eller militär makthavare hade fattat något medvetet beslut startade Österrike-Ungerns krigsförklaring mot Serbien en okontrollerbar kedja av händelser som inom en vecka hade utlöst det första världskriget. Detta bör leda till eftertanke hos alla som ser det som självklart att starka militära allianser är fredsbevarande. Och att Sverige måste gå med i NATO.
Första världskriget innebar att den gamla brittiska världsordningen föll samman. Samtidigt fanns ingen ny världsordning redo att inta den gamla världsordningens plats. En ny världsordning kan nämligen inte upprättas innan en rad kraftmätningar och maktförskjutningar, både mellan länder och inom länder, ägt rum. Det är därför som den epok vi nu lever i påminner om epoken mellan åren 1914 – 1949. Även idag syns tecken på att den världsordning som gällt under så många decennier håller på att bryta samman. USA:s nederlag i Afghanistan, oförmågan att vinna freden i Irak och angreppet på Ukraina måste ses i detta sammanhang. Samtidigt finns det, återigen, ingen ny världsordning redo att inta den gamlas plats. Detta kräver ytterligare kraftmätningar och maktförskjutningar.
Omstöpningen av världen 1914-49
Då den gamla världsordningen rasade gav detta upphov till en period utan motstycke i världshistorien vad gäller våldsamma konfrontationer. Det första världskriget bidrog till Oktoberrevolutionen 1917 i Ryssland. Denna skapade en enorm rörelse. Revolutionsförsök genomfördes i en rad andra länder samtidigt som kampen för rösträttens genomförande intensifierades.
Men perioden präglades även av en rad kontrarevolutioner. Inbördeskrig bröt ut mellan röda och vita i bland annat i Ryssland, Finland och Spanien. Fascistiska och nazistiska massrörelser uppstod i en rad länder. I Italien, Spanien och Tyskland lyckades dessa erövra statsmakten. Till nazismens framgång bidrog den djupa ekonomiska depressionen som inleddes i USA 1929 och som drabbade Tyskland extra hårt. I Sovjetunionen tog sig reaktionen andra former. Stalin lyckades, som den främste representanten för en framväxande byråkrati, besegra revolutionärerna och ta makten. Denna byråkrati skaffade sig sedan väldiga privilegier genom att parasitera på det samhälleliga ägandet av naturresurser och företag som utgjorde Oktoberrevolutionens arv.
Nazisternas maktövertagande i Tyskland öppnade dörren för det andra världskrigets fasor. Detta kom, till skillnad från det första, inte endast att utkämpas i Europa. Det andra världskriget hade, förutom Europa och Nordafrika, ytterligare två krigsskådeplatser. En av dessa var Kina. Det andra kriget mellan Japan och Kina och bröt ut redan på sommaren 1937. Det fanns tre parter som stred om makten i Kina. Först ockupanterna från Japan, sedan den kinesiska nationalistarmén ledd av Chiang Kai-shek, och slutligen en av Mao Zedong ledd, och av stalinism influerad, bondearmé. Den tredje krigsskådeplats var Stillahavsområdet. Där var de två huvudsakliga motståndarna Japan och USA. Den militära konflikten inleddes genom Japans angrepp på USA:s flottbas i Pearl Harbor i december 1941.
Dessa tre krigsskådeplatser utgjorde alla delar av andra världskriget. Det totala antalet offer brukar anges till mellan 50 – 60 miljoner döda. Till detta ska läggas det oräkneliga antal människor som skadades fysiskt och mentalt. Antalet judar och romer som mördades i förintelselägren uppgick till 6 miljoner. Dessa utsattes för det första, med industriella metoder genomförda, folkmordet i historien.
Krigets utgång skapade ny världsordning
I Europa slutade andra världskriget i maj 1945 med att Nazityskland krossades. Den huvudsakliga, om än inte enda, kraften bakom detta var Sovjetunionen och Röda armén. Det stupade totalt över 20 miljoner människor i Sovjet (soldater och civila) under andra världskriget. Röda armén hade inte endast besegrat den tyska armén. Stora delar av borgerligheten i Östeuropa hade samarbetat med nazisterna. Då Röda armén ryckte fram lämnade den borgerlighet som hade samarbetat med Nazityskland sina hemländer tillsammans med de retirerande tyska styrkorna. Detta innebar att Röda armén, genom sin framryckning, kunde fylla det maktvakuum som uppstod sedan den gamla ”eliten” hade flytt. Segrarmakterna – USA, Storbritannien och Sovjetunionen – höll visserligen förhandlingar om Europas framtid. Men det var Röda arméns framgångar som utgjorde huvudskälet till att Sovjetunionen kunde ta kontroll över Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien efter kriget. (Jugoslavien befriade sig självt från Nazityskland, vilket innebar att Sovjet aldrig fick kontroll över detta land).
Japan kapitulerade i augusti 1945 efter att USA hade fällt två atombomber över städerna Hiroshima och Nagasaki. Efter detta genomgick Japan en grundläggande politisk omorganisation och knöts till ”Väst”. Främst via USA. Kriget i Kina slutade med att den av Mao Zedong ledda bondearmén besegrade nationalisterna under Chiang Kai-shek. Mao kunde utropa Folkrepubliken Kina den 1 oktober 1949. Det var utgången av andra världskriget som lade grunden till den nya världsordning som ersatte den brittiska. Ur krigets oerhörda förödelse framträdde två nya supermakter: USA och Sovjetunionen. Dessa var båda bestyckade med kärnvapen samt förstärkta av var sin allians – NATO och Warszawapakten. Tillsammans skapade USA och Sovjetunionen en ny världsordning som kom att vara under cirka 45 år.
USA och Sovjet representerade två olika sociala-ekonomiska system. I USA dominerade privatägda storföretag samt marknadsekonomi. I Sovjet statligt ägande och planerad ekonomi. Dagens Ryssland är ett kapitalistiskt land – till skillnad från Sovjetunionen.
Del två
USA och Sovjet – fienderna som tillsammans skapade ny världsordning efter andra världskriget
Storbritannien, Sovjetunionen och USA hade bildat en allians för att tillsammans kunna besegra Nazityskland och det kejserliga Japan. Men redan innan kriget hade vunnits 1945 började Storbritannien och USA att planera för hur de skulle behandla det hot som de ansåg att Sovjetunion utgjorde – även under den period då länderna fortfarande var allierade i kriget mot Nazityskland. Sannolikt såg Stalin och Molotov på Storbritannien och USA med samma, misstänksamma, ögon. Några år efter andra världskrigets slut inleddes den period som har gått till historien som det ”kalla kriget”. Begreppet ”kallt krig” innebar att de forna allierade undvek direkta militära konfrontationer med varandra. Istället tog sig motsättningarna en rad nya former.
Det kanske mest avgörande inslaget var den väldiga kapprustning som inleddes. I denna ingick uppbygget av en kärnvapen-arsenal på båda sidor. Drygt femton år senare visade Kubakrisen att respektive blocks ledare hade insett att ett tredje världskrig, utkämpat med kärnvapen, skulle leda till en ömsesidig utplåning. Begreppet ”terrorbalans” föddes och lever kvar ännu idag. Kapprustning var inte det enda inslaget under det kalla kriget. Militärallianser som Nato skapades (1949). Den s.k. Atlantpakten bestod ursprungligen av tolv stater: USA, Kanada, Storbritannien, Frankrike, Portugal, Italien, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Danmark, Norge och Island. Medlemmarna i Nato förbinder sig att försvara varandra som ett kollektiv om något av länderna utsätts för ett väpnat angrepp.
Då även Västtyskland gick med i Nato 1955 svarade Sovjetunionen med att samma år bilda Warszawapakten. I denna kom, förutom Sovjetunionen, även Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien och Albanien att ingå.
Propagandan var en viktig beståndsdel under denna tid. Både positiv och negativ propaganda användes flitigt. Motståndarna utmålades som djävlar och den egna sidan som änglar. Det gällde att vinna den allmänna opinionen. Rymdkapplöpningen var ett fält där Sovjet tog ledningen med sina Sputniksatelliter. Sporten blev ett annat slagfält. Liksom konsten. CIA sponsrade, i hemlighet, utövare av modern abstrakt konst i syfte att vinna intellektuella. I Väst tonades Sovjetunionens insatser i kampen mot Nazityskland ned. Hotet av ett tredje världskrig, där kärnvapen riskerade att komma till användning, skapade ett brett fredsarbete. Underrättelsetjänsten i bland annat Sverige såg delar av fredsrörelsen som en frontorganisation för Sovjet och de svenska kommunisterna.
För Östblocket var Ungernrevolten både omskakande och oförklarlig. Den var ett försök till en anti-stalinistisk politisk revolution som leddes av rådsorgan liknande de ”sovjeter” som ledde Oktoberrevolutionen i Ryssland 1917. Revolutionen i Ungern skedde under röda fanor och socialistiska paroller. Den riktade sig mot enpartidiktaturen och att Ungern behandlades som en lydstat till dåvarande Sovjetunionen. Deltagarna i revolutionen ville däremot inte återupprätta kapitalismen. Revolten fick inget officiellt stöd från Väst. Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien 1968 borde ha varit en politisk katastrof för Sovjetunionen. Men det blev inte så, åtminstone inte i Sverige.
Delvis kom invasionen i skymundan av alla andra dramatiska händelser detta år. Nämnas kan morden på Robert Kennedy och Martin Luther King i USA och revolutionsförsöket i Frankrike (maj ’68). Men det som sannolikt var mest betydelsefullt var USA:s krig i Vietnam. Detta satte tonen, mer än något annat, nästan över hela världen. Så även i Västeuropa och särskilt bland stora delar av ungdomen. Den antikoloniala kampen i Asien, Afrika och Latinamerika innebar att både Sovjet och Kina kunde vinna sympati på grund av sitt stöd till en rad befrielserörelser. Den sympati detta gav har levt vidare ända in i våra dagar.
Under det kalla kriget spionerades det också. Bland annat via spionplan. Något som blev väldigt uppmärksammat var att Sovjetunionen sköt ned ett amerikanskt spionplan över sitt eget territorium. I Sverige upprördes opinionen av att Sovjet sköt ned svenska plan som spionerade för USA:s räkning. Den politiska och ideologiska kampen genomsyrade nästan hela samhället under den kallaste perioden av det kalla kriget.
Det kalla krigets paradox – gemensam strävan efter status quo
Denna historiska period innehöll en paradox. En väldig sådan. Motsättningen mellan USA och Sovjetunionen – där kollektivt ägande utgjorde grunden för den ena supermaktens ekonomiska system, och privat ägande för den andra – utgjorde själva kärnan i den globala maktkampen efter andra världskriget. Men trots detta hade dessa båda supermakter något gemensamt: de ville båda bevara status quo (en sorts maktbalans). Och detta gällde inte endast de båda supermakterna sinsemellan. Det gällde även inom USA:s respektive Sovjets ”egna” block. Varken USA eller Sovjet ville utkämpa ett tredje världskrig. Detta ledde till en respekt för varandras ”intressesfärer”. Båda dessa stater ville forma ”sin” del av världen på det sätt som passade dem. Det går därför att säga att huvudmotståndarna USA och Sovjet, i stor utsträckning, tillsammans upprätthöll den nya världsordning som skapats efter andra världskriget. Detta under drygt 40 år.
Många revolutionära befrielserörelser i de tidigare kolonierna hade ursprungligen en möjlighet att skapa en levande socialistisk demokrati. Men denna skulle komma att utmana den totalitära och stelnade stalinism som rådde i Sovjetunionen. Kuba utgör ett exempel. Varken personerna, eller drivkrafterna, bakom revolutionen på Kuba 1959 hade något med Sovjetunionen eller Kubas kommunistparti att göra. Castro var inte kommunist utan såg den amerikanska konstitutionen som en förebild. Det var USA:s fördomar – som innebar sabotage och bojkotter i syfte att störta Kubas nya ledning – som tvingade Fidel Castro att söka hjälp. Detta gav Sovjets ledare chansen att sätta press på Castro. Sovjet skulle köpa Kubas enda exportprodukt, socker, i utbyte mot att Kubas dynamiska och revolutionära ledare kopierade Sovjetunionens stalinistiska totalitära styrelseskick. Efter Kubakrisen 1962 kom Kuba att tillhöra Sovjetunionens intressesfär. USA kom därför inte att invadera Kuba. Visserligen genomfördes ett invasionsförsök av exilkubaner, men då president Kennedy drog in stödet misslyckades detta försök och stärkte Castros grepp över Kuba. Sovjet, å sin sida, pressade Kuba att följa sin politik och inte provocera USA.
Ett annat exempel utgörs av premiärministern i Iran, Mohammad Mosaddeq, som nationaliserade landets oljetillgångar i syfte att inkomsterna från oljan skulle komma befolkningen och landet tillgodo. Men Mosaddeq störtades 1953, med hjälp av CIA, och sattes i husarrest under resten av sitt liv (1967). Detta innebar att Väst kunde behålla kontrollen över Irans olja. Vi kan även nämna Salvador Allende i Chile. Denne demokratisk valde president var en förebild för hela Latinamerika. Just därför utgjorde han ett hot inte endast i Chile. Allende störtades och dödades i en statskupp 1973, utförd av Chiles militär, stödd av USA. Men vid denna tid erkände Sovjet både Iran och Latinamerika som USA:s intressesfär. Så Sovjets protester mot dessa övergrepp stannade vid ord. Status quo måste upprätthållas. Detta är några exempel på hur status quo upprätthölls: både mellan USA och Sovjet, och inom Sovjets respektive USA:s ”intressesfärer”.
Krafterna som kriget satte i rörelse har fortsatt att verka
Det som rubbade status quo var bland annat Mao Zedongs och det stalinistiska kommunistpartiets maktövertagande i Kina. Detta innebar en oerhörd förlust för Väst. Och senare ett väldigt osäkerhetsmoment för Sovjet. Det skulle också visa sig att det stalinistiska och nationalistiska parti som tog över ledningen av världens mest folkrika land snart kom att utmana USA i Korea. Och senare kom att bli en konkurrent till ”kamraterna” i Moskva när det gällde ledningen för den ”kommunistiska” världsrörelsen. Och idag utmanar det nya Kina en hel världsordning.
Det tål att upprepas. Paradoxen under det kalla kriget var att huvudmotståndarna USA och Sovjet, i stor utsträckning, tillsammans kom att upprätthålla den nya världsordning som de själva utgjorde avgörande beståndsdelar av. Sovjet sågs som en gemensam fiende av Väst. Detta fick länderna, främst i Europa, att enas under USA:s ledarskap. Men i den s.k. kommunistiska världsrörelsen stod det sämre till. Där rådde full splittring mellan Sovjet och Kina sedan slutet av 1950-talet.
Efter 1945 fortsatte de krafter att verka som hade satts i rörelse av andra världskriget. Detta ledde till ytterligare kraftmätningar och maktförskjutningar. I Asien och Afrika skedde en gigantisk frigörelseprocess från de gamla kolonialmakterna. Vi har redan nämnt Kina. Men redan två år tidigare förlorade Storbritannien kontrollen över det Brittiska Indien. Detta hade bestått av vad som idag utgör följande stater: Indien, Pakistan, Bangladesh, Myanmar (Burma) och Sri Lanka. (Dessa fem länder har idag tillsammans 1,5 miljarder invånare, medan Storbritannien har 67 miljoner)! Under 50-talet besegrades Frankrike i Indokina och tvingades ge upp Vietnam, Kambodja och Laos. Frigörelseprocessen fortsatte i Afrika och ledde till både större och mindre konflikter.
Vi har föresatt oss att berätta om världsordningarnas uppgång och fall. I detta sammanhang är det intressant att notera hur fort det brittiska imperiet föll. År 1914 sågs landet fortfarande som bärare av en hel världsordning. Endast 35 år senare hade Storbritannien, och Frankrike, reducerats till tredje rangens makter! Utmattade av två världskrig, oförmögna att behålla sina kolonier – som i slutet hade kostat mer än de gav – blev dessa gamla stormakter dessutom ifrånsprungna av den snabba ekonomiska återhämtningen i Västtyskland och Japan under 1950-, 60- och 70-talen. Idag framstår Storbritannien och Frankrike som dvärgar i jämförelse med länder som Kina och Indien.
Inget består för evigt. I nästa avsnitt kommer vi att försöka visa hur USA:s förmåga att upprätthålla dagens världsordning kraftigt har underminerats under de senaste tjugo åren.
Del tre
En konfrontation mellan USA och Kina – eller inre omvälvningar inom dessa mäktiga stater
År 1991 skrevs världshistoria. Sovjetunionen, den ena av de två pelare som hållit uppe den världsordning som skapades efter andra världskriget, föll samman och upplöstes. Detta kom, för en period, att ge USA möjligheten att förändra den rådande världsordningen till sin egen fördel.
Efter att Irak hade invaderat Kuwait 1990 visade USA att dess krigsmakt kunde bomba detta högt utvecklade land (Irak) sönder och samman genom en gigantisk straffexpedition. Detta skedde också år 1991. USA tog även initiativ till ekonomiska sanktioner som, bland annat av FN, uppskattas ha resulterat i att hundratusentals irakiska barn dog på grund av svält och brist på mediciner. Ännu fler barn fick men för livet på grund av undernäring.
År 2001 invaderades Afghanistan av USA. Den omedelbara orsaken var terrorattackerna den 11 september. Efter att ha fördrivit talibanerna från makten tillsatte USA en ny regim och försökte modernisera landet. Uppifrån. Två år senare angreps även Irak. Vid detta andra angrepp ockuperade USA landet under åtta år, avsatte de styrande och tillsatte en Väst-vänlig regim (precis som i Afghanistan). Detta förstärkte ytterligare USA:s kontroll av världens tillgångar av olja och gas.
Efter att Sovjetunionen fallit kunde USA, under en period, göra precis som den rådande politiska och militära ledningen ville. För en kort period ”ägde” USA världen. Men denna politik kom att slå tillbaka.
Världspolis på kredit
USA ockuperade Afghanistan under hela 20 år. Under denna tid tjänstgjorde totalt 775 000 amerikanska soldater i Afghanistan. Som mest tjänstgjorde 100 000 amerikanska soldater samtidigt i landet. Till detta ska läggas soldater från andra Nato-länder. USA:s ockupation av Irak varade under åren 2003-2011. Men den amerikanska militära närvaron i Irak fortsatte även senare, både genom reguljära soldater och via soldater från privata säkerhetsföretag (s.k. ”defense contractors”). Trots att USA skulle dra tillbaka alla sina trupper från Irak i slutet av 2021, finns det fortfarande uppåt 2 500 amerikanska soldater kvar i landet.
År 2021 klarade inte USA längre av att upprätthålla sin ockupation av Afghanistan. Då de sista soldaterna och civila evakuerades i augusti, under kaotiska och förnedrande former, hade kriget kostat ca 2 000 miljarder dollar. Till detta ska läggas att kriget i Irak kostade nästan exakt lika mycket. Totalt beräknas USA:s krig mot terrorismen, runt om i världen, ha kostat de amerikanska skattebetalarna 6 400 miljarder dollar (Brown University / Cost of War Project)! Detta i ett land där 31 miljoner människor saknade sjukförsäkring så sent som under 2021.
Det blev allt tydligare att USA inte längre hade de ekonomiska musklerna att både erbjuda sin egen befolkning en acceptabel levnadsstandard och att ensam bära upp en världsordning. Och under ytan förändras alltid styrkeförhållandena. Bland annat ekonomiskt. USA har under lång tid levt över sina tillgångar. Den 1 februari i år passerade USA:s statsskuld för första gången 30 000 miljarder dollar! Tittar vi på utvecklingen under de tjugo åren 2000-2020 kan vi konstatera följande: krigen, den ekonomiska krisen åren 2007-2009, skattesänkningarna och coronapandemin har lett till en våldsam ökning av USA:s offentliga skuldsättning. År 2000 motsvarade statsskulden enbart 55 procent av USA:s BNP. År 2020 motsvarade statsskulden hela 129 procent av BNP.
De som följer den politiska debatten i USA finner få, om ens någon ledande politiker, som betonar att alla debatter om infrastrukturpaket, militära åtaganden, andra utgiftsökningar och skattesänkningar sker mot bakgrund av en offentlig skuldsättning som har ökat dramatiskt under de senaste två årtiondena. Som jämförelse kan nämnas att den senaste gången som USA:s statsskuld passerade 100 procent av BNP var krigsåret 1945!
USA agerar verkligen världspolis på kredit.
Kina är den verkliga utmanaren av USA
Under de senaste 20 åren har relationerna mellan USA och Kina förändrats på alla nivåer: ekonomiskt, när det gäller byggande av allianser och militärt. Och i alla sammanhang till Kinas fördel. Vi tänker visa detta.
1. Industriproduktion och BNP-storlek
År 2020 utgjorde Kinas industriproduktion nästan 26 procent av hela världens industriproduktion. USA:s utgjorde lite drygt 16 procent. Trenderna talar ett tydligt språk. Tjugo år tidigare stod USA för nästan en fjärdedel av världens industriproduktion och Kina endast för 6,4 procent. På bara två årtionden har Kinas andel av industriproduktionen fyrdubblats samtidigt som USA:s har krympt med en tredjedel. Idag är det Kina som övertagit rollen som ”världens verkstad”.
Ser vi till dessa staters andelar av världsekonomin är USA fortfarande större än Kina. År 2020 utgjorde USA:s BNP uppåt 25 procent av världens BNP medan Kina stod för drygt 17 procent. Men även här talar trenderna ett tydligt språk. På tjugo år har Kinas andel av världsekonomin blivit nästan fem gånger så stor. Samtidigt har USA:s andel krympt med en dryg sjättedel. Ekonomiskt är Kina en världsmakt på uppgång. Detsamma kan inte sägas om USA.
2. Alliansbyggande och diplomati
Kinas alliansbyggande och diplomati handlar idag främst om det som ibland kallas för ”den nya sidenvägen”. Ett annat begrepp är ”The Belt and Road Initiative”. Konkret handlar det om planer på att bygga nya handelsvägar mellan Kina och den övriga världen. Detta bland annat i form av höghastighetståg och motorvägar genom Asien till Europa samt nya sjövägar över Indiska oceanen och Norra ishavet till främst Europa och Afrika.
Rent fysiskt handlar detta om väldiga infrastruktursatsningar i vägar, järnvägar, broar, hamnar, flygplatser samt olje- och gasledningar. En av de viktigaste delarna i projektet handlar om samarbetet med Pakistan. Där ska Kina även bygga ut vissa industrier, vilket i sin tur kräver nya elkraftverk och ett upprustat elnät.
Men dessa nya handelsvägar handlar inte bara om gigantiska satsningar på infrastruktur. Konsekvenserna av det samarbete som Kina skapar i samband med dessa projekt kommer att öka Kinas ekonomiska och politiska styrka. Samarbetet kommer också att förbättra Kinas förutsättningar när det gäller att skapa en mer högteknologisk industri.
Något som är väldigt intressant är hur Kina bygger upp samarbetet med andra länder. Utgångspunkten är att Kina skapar enskilda avtal med vart och ett av de länder som ingår i projekten. Avtalen bygger dels på att båda parter tjänar på satsningarna, dels på att man finansierar halva satsningen var. De länder som inte har råd att finansiera sin halva får låna pengar av Kina. Detta innebär att vissa länder riskerar att hamna i en ekonomisk beroendeställning i förhållande till Kina. Men att erbjuda lån för att olika länder ska kunna utveckla sin infrastruktur, och därigenom även sin ekonomi samt i förlängningen höja utbildningsnivån på landets arbetskraft, är något väldigt positivt för Kinas samarbetspartners. Speciellt om alternativet nästan inte innebär någon utveckling alls.
Den nya sidenvägen berör 139 länder
Hur många länder omfattar då detta samarbete? På pappret är hela 139 länder delaktiga i Kinas nya sidenväg. Men i helt olika utsträckning. De två handelsvägarna kommer att öka marknaden för den kinesiska produktionen. Rent ekonomiskt kommer handelsvägarna till Europa att betyda mest – på kort sikt. Efter USA utgör EU-länderna nämligen Kinas största exportmarknad. Men genom att bidra till ekonomisk utveckling i en rad länder med stor, eller mycket stor, befolkning bidrar Kina till att skapa väldiga framtida exportmarknader. Låt oss påminna om att den största satsningen kommer att ske i Pakistan med över 220 miljoner invånare. I Afrika ingår länder som Nigeria, Etiopien, Egypten, Kongo, Tanzania och Kenya, som tillsammans har en befolkning på över 600 miljoner. Men till saken hör att alla länder i Afrika är mer eller mindre delaktiga i den nya sidenvägen.
Sidenvägen slutar inte i Afrika. Den tar även skuttet över Atlanten till USA:s bakgård: Sydamerika. Bland annat till Venezuela och Kuba. Uppslutningen bland staterna i Afrika och kontakterna med Venezuela och andra länder i Sydamerika kommer oundvikligen att öka Kinas goodwill och inflytande. Men låt oss hela tiden betona att Kina inte tvingar något land att ingå i sidenvägen-projektet. Det är bara de länder som anser sig kunna dra nytta av att utveckla sin infrastruktur och ekonomi som väljer att samarbeta med Kina.
Tilläggas bör att Kina även har hittat villiga samarbetspartners i Europa. För att få vara med har exempelvis Montenegro (ett Natoland) pantsatt sin enda stora hamn för att finansiera sin del av satsningen. Även Grekland och Italien (ett G7-land) ingår i Kinas nya sidenväg. Att G7-landet Italien ingår har fått alarmklockorna att ringa i Washington.
Kina erbjuder utveckling
Kinas projekt är gigantiskt. Projektet kan varken ses som en militär allians som NATO, en ekonomisk union som EU eller ett frihandelsområde som NAFTA. Projektets ekonomiska uppbyggnad gör det omöjligt att hävda att det handlar om en ekonomisk utsugning från Kinas sida. Det handlar om att Kina erbjuder länder, i vad som tidigare kallades för ”den tredje världen”, en ekonomisk utveckling som Europa och USA alltid har förnekat dem. Detsamma gäller för fattiga länder i Europa som Grekland och Montenegro. Satsningen är unik. Och skulle den ha genomförts av Väst, och finansierats av IMF och Världsbanken, skulle såväl beröm som beundran ha vräkts över projektet. Detta sagt utan att blunda för Kinas auktoritära styre. Det är oundvikligt att USA och dess tongivande allierade inom NATO och EU kommer att se på initiativet med stor misstänksamhet.
3. Militär styrka
Med sådana väldiga åtaganden runt om i världen är det inte konstigt att Kina har satsat på att bygga ut sin militära styrka. Vi jämförde tidigare den ekonomiska utvecklingen i USA och Kina mellan åren 2000-2020. Låt oss nu göra samma jämförelse när det gäller militära utgifter mätt i dollar (en metod som har sina brister).
USA satsade mer än tio gånger så mycket på militären som Kina år 2000. Det handlade om 475 miljarder dollar för USA och 41 miljarder för Kina. Tjugo år senare ser siffrorna ut på följande sätt: USA satsar 767 miljarder dollar på militären och Kina 245 miljarder. Detta innebär att Kina idag är det land som satsar näst mest på militären i absoluta siffror. Landets militära utgifter motsvarar ungefär en tredjedel av USA:s, som är det land i världen som satsar mest på militären. Tittar vi på de militära utgifternas andel av BNP satsar Kina endast 1,7 procent medan USA lägger ut 3,7 procent av BNP på militären (på kredit).
| En jämförelse av storleken på olika länders militära utgifter | |
| Land | Militärutgifter |
| USA | 767 miljarder |
| Kina | 245 miljarder |
| Indien | 73 miljarder |
| Ryssland | 67 miljarder |
| United Kingdom | 58 miljarder |
| Frankrike | 52 miljarder |
| Tyskland | 52 miljarder |
Sammanfattning
Vi började med påståendet att angreppet på Ukraina understryker USA:s misslyckanden både i Afghanistan och Irak. Vem hade trott på denna utveckling för 20 år sedan? Då kunde USA fortfarande göra som de ville. Främst på grund av Sovjetunionens sammanbrott och den militära svagheten hos alla andra. Sovjets sammanbrott sågs av det amerikanska etablissemanget – företag, banker, media och politiker – som en enorm seger. Sovjet hade inte behövt besegras militärt – det bara kollapsade inifrån. Men just detta borde ha fått samma amerikanska etablissemang att ställa sig frågan: Kan detta hända även oss?
Sovjets kollaps berodde delvis på gigantiska misslyckanden. Nämnas kan kriget i Afghanistan och katastrofen i Tjernobyl kombinerat med en intern ekonomisk stagnation. Även om det inte går att göra någon absolut jämförelse finns det ”sovjetiska” faktorer även vad gäller utvecklingen i USA. Även där kombineras gigantiska 20-åriga misslyckanden, som Afghanistan och Irak, med en tillbakagång när det gäller USA:s position som ekonomisk supermakt.
Till det ska läggas politiska svagheter. USA har aldrig varit så splittrat som det är idag sedan slutet på det amerikanska inbördeskriget 1865! USA:s resurser räcker inte till för alla åtaganden runt om i världen. Samtidigt anser många av Donald Trumps anhängare att gränsen mellan USA och Mexiko är viktigare än den mellan Ukraina och Ryssland.
Då Sovjet kollapsade drabbades USA:s ledande kretsar av eufori. De började agera som om hela världen var deras. Men USA var inte starkt nog för att ensamt bära upp en hel världsordning. Det finns mycket som tyder på att Kina kommer att passera USA i en rad sammanhang under de kommande 20 åren. Frågan är om detta kommer att innebära en militär konfrontation. Eller om USA, med en insiktsfull politisk ledning, väljer att acceptera rollen som en stormakt bland flera? Vi tänker på om USA i framtiden skulle acceptera att konkurrera om positionen som världens ledande nation med andra giganter som Kina och Indien – med fredliga medel? En sak som verkar stå klar redan nu: USA kommer inte att gå i krig för Ukraina.
Kraftmätningar även inom olika länder
I del 1 skrev vi att en ny världsordning inte kan upprättas innan en rad kraftmätningar och maktförskjutningar ägt rum, både mellan olika länder och inom länderna. Alla resonemang skulle ställas på huvudet om kommunistpartiet i Kina skulle störtas eller om det skulle bildas ett stort arbetarparti, förankrat i en nyfödd fackföreningsrörelse, i USA.
Om ett arbetarparti skulle bildas i USA skulle detta sannolikt ersätta Demokraterna. En politiker som visat sig kapabel att skapa en folkrörelse, och som skulle kunna ta initiativ till ett arbetarparti, är Bernie Sanders. I samband med valrörelsen 2016 stod kampen om vilken kandidat som Demokraterna skulle nominera mellan Hillary Clinton och just Bernie Sanders. Opinionsmätningar visade, så sent som under sommaren 2016, att Bernie Sanders hade kunnat besegra Donald Trump. Om ett arbetarparti sedan skulle besegra Republikanerna i kommande val skulle USA kunna förvandlas från en försvagad, men aggressiv, världspolis till en inspirationskälla för arbetare, bönder och andra knegare i resten av världen. Även i Ryssland och Kina!
Ett våldsamt kast för tanken? Ja. Men i november 2019 var det ytterst få som trodde att en coronapandemi skulle svepa över hela världen och skörda dödsoffer på varje kontinent; det var också väldigt få som trodde att pandemin skulle följas av Rysslands angrepp vilket, förutom tragedin i Ukraina, både har lett till nya väldiga flyktingströmmar samt till ekonomiska sanktioner som riskerar att ställa ”det mesta” på huvudet.
Och för historieintresserade: Vilka trodde i början av 1917 att Oktoberrevolutionen samma år skulle förvandla Europas mest reaktionära stat, Tsar-Ryssland, till en arbetarstat som i sin tur skulle inspirera partier och folkliga rörelser i uppåt 60 länder – däribland Norge, Egypten, Indonesien och Kina – på bara fem år! Och det utan internet. I Sverige genomfördes den allmänna och lika rösträtten plötsligt väldigt snabbt, även med stöd av den Höger som ständigt varit demokratins motståndare, i rädsla för att Oktoberrevolutionen skulle sprida sig hit!
Dessa exempel antyder vilken snöbollseffekt som ett amerikanskt arbetarparti, eller ett demokratiskt socialistiskt Kina, skulle kunna få. Runt om i hela världen.