Valet till EU-parlamentet måste ses som en sorts omedveten folkomröstning – för eller emot EU-projektet. Den logiska fortsättningen på detta är att genomföra en medveten folkomröstning – för eller emot EU.
För detta talar följande. Dagens EU skiljer sig radikalt från det EU som, i Sverige, erhöll en knapp Ja-majoritet vid folkomröstningen 1994. Förändringarna gäller inte bara i Sverige utan i en rad andra länder. EU-projektet innehåller idag långt fler överstatliga inslag. Den militära uppbyggnaden, bl a i form av den Eurokår som av många tungviktare ses som början till en EU-armé, utgör bara ett exempel. Diskussionerna om en gemensam bankunion ett annat.
Sveriges möjligheter att påverka EU:s utveckling är ytterst begränsade. Denna utveckling beror dessutom i mindre grad på beslut som tas i EU-parlamentet. Långt viktigare är de beslut som fattas i EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken, olika ministerråd, m.m. Detta visar EU:s krishantering, under den stora ekonomiska nedgången efter 2008, med all tydlighet. Och det hålls inga allmänna val till exempelvis EU-kommissionen eller ECB. Dagens överstatlighet inom EU och diskussionerna om en ännu längre gående överstatlighet i framtiden var något som den svenska debatten aldrig ens nuddade vid före folkomröstningen 1994. Men dessutom: i samband med omröstningen var Sverige en självständig stat som röstade om att ansluta sig till ett europeiskt samarbete. Det var på detta hela kampanjen inför omröstningen byggde. Sedan dess har det svenska EU-medlemskapet skrivits in i grundlagen. Detta innebär helt nya spelregler t ex om EU dras in i militära konflikter eller drabbas av en ny djup ekonomisk nedgång.
Lägger vi till detta det totala misslyckandet när det gäller att öka valdeltagandet inom EU:s medlemsländer, totalt sett, anser vi slutsatsen vara uppenbar: Det krävs en ny folkomröstning för eller emot ett svenskt deltagande i EU. Denna slutsats undermineras inte på något sätt av att valdeltagandet ökade något i just Sverige.