DÖ klarade nio månader i landet utan ledning

decemberöverenskommelsenDet var ingen självklarhet att Socialdemokraterna skulle bilda regering efter valet 2014. Partiet hade fått endast 31 procent av rösterna. Även tillsammans med de två stödpartierna Miljö- och Vänsterpartiet (där det förstnämnda fick ingå i regeringen) bestod det parlamentariska underlaget för S på ynka 43,6 procent. Därför har partiet regerat på nåder ända sedan valet. Det är för tidigt att säga om nåden nu är slut. Men symbolen för nåden – Decemberöverenskommelsen (DÖ) – har gått i graven.

Det ”naturliga” resultatet hade varit att Alliansen fortsatt styra med hjälp av SD. Samtidigt som Socialdemokraterna, stödda av LO, siktat in sig på att återerövra de väljargrupper, främst inom arbetarklassen, som de förlorat till SD. Men detta hade krävt att riksdagspartierna hade representerat sin samhällsklass – och inte sina karriärsugna partiapparater – bestående av svensk historias mest korrumperade politiska generation.

Så efter hotet om nyval så ingår det allt mer föraktade politiska etablissemanget Decemberöverenskommelsen (DÖ). Denna utestänger SD. Men DÖ åsidosätter även valresultatet. De parlamentariska kretinerna tror att det som händer inne i riksdagen är detsamma som det som händer i verkliga livet. Men vi har visat att så inte är fallet. Och nu har verkligheten hunnit ifatt de i riksdagen instängda makthavarna.

Varför gick det inte sämre för S och M?
Vi frågar: varför ingicks DÖ? För att hålla SD utanför makten. Men varför krävdes en formell överenskommelse? För att SD gjort ett så bra val att inget av de traditionella blocken kunde bilda en egen majoritetsregering. Varför gick det så bra för SD? Denna fråga är felställd: frågan som borde ställas är varför det inte gick ännu sämre för de etablerade partierna – som idag sysslar med att kartlägga platser för (vinterbonade) tältläger istället för att stoppa avindustrialisering och kapitalflykt; som hade tillräckligt med information för att planera för de ökande flyktingströmmarna men som med berått mod lät bli.

Sverigedemokraterna har sina rötter i nazismen. Men partiet är idag INTE ett nazistiskt parti. Vad är då SD? 1) Partiet bedriver högerpolitik – men har flest arbetarväljare i Sverige, 2) Det påstår sig vara ett socialkonservativt parti och betonar behovet av polis och äldreomsorg, 3) SD framställer sig som ett nationalistiskt parti genom att ställa svenska traditioner mot muslimska, 4) Partiet är kritiska till EU – vilket inte behöver vara detsamma som nationalism – eftersom den överstatliga EU-byråkratin har lika lite att göra med internationalism som Nato har!

SD kan spricka efter klasslinjer
Det som måste sägas är att SD befinner sig i en process av omvandling. Å ena sidan har partiet uteslutit ungdomsförbundet i ett försök att kapa trådarna till sitt bruna förflutna. Å andra sidan innebär nationalismen – t ex valfilmen 2010 – en uppmuntran till rasism (allt som inte är svenskt är främmande och ska fördömas).

Det finns idag minst två falanger inom SD. Dels de karriärsugna riksdagsledamöter vars högsta önskan är att få ingå i en borgerlig ministär. Dels de arbetare som röstat på SD eftersom det var den enda metod de hade för att säga upp samhällskontraktet. Dessa två falanger kommer i längden inte att kunna samsas. Skälet till att det gått bra hittills är partiets valframgångar, som saknar motstycke i den svenska parlamentariska historien. Men skulle framgångarna plana ut, eller partiet rent av drabbas av en tillbakagång, kommer de förväntningar som arbetarväljarna har på partiledningen att råka i konflikt med den nyliberala falang som vill ha ministerposter – som exempelvis Dansk Folkeparti tidigare haft.

Nu är risken för att SD skulle drabbas av en tillbakagång i valet 2018 liten. Detta beror på den nästan obeskrivliga klyfta som de etablerade partierna skapat mellan sig själva och stora delar av befolkningen. Vi ska inte glömma att SD, enligt Sifos mätning i augusti, skulle ha fått fler traditionella arbetarväljare än S om det varit riksdagsval!

SD:s framgångar har främst berott på partiets kritik av en asylpolitik som varken regering eller opposition har varit beredda att betala priset för:
a) ekonomiskt – i form av fler bostäder och stärkt samhällsservice finansierad med skattehöjningar,
b) genom att slå fast att kampen för jämställdhet inte stannar vid de etniska gränserna – den tar sig bara en annan form – där striden mot bl a barnäktenskap måste vara prioriterad,
c) att det inte är okej att ISIS åker runt och värvar martyrer.

DÖ var inte bara ett sätt att hålla SD utanför makten. Det var också ett sätt att slå vakt om en nu uppenbart havererad asylpolitik som stora, och växande, delar av befolkningen skrämts av. DÖ syftade även till att neutralisera den kritik som vuxit sig allt starkare, inte minst inom arbetarklassen, mot att den kamp för kollektivavtal, arbetsrätt och sociala trygghetssystem som fackföreningarna fört under nästan ett århundrade bara har getts upp. Detta genom EU:s fria rörlighet, östutvidgningen samt bemanningsföretag.

När nu regeringen tvingas tala om tältläger, som (tillfällig?) lösning för de asylsökande, och MP öppnar dörren för låglönejobb – trots att partiet delar regeringsmakten med Socialdemokraterna – ökar risken för att SD kommer att bli det näst största (eller största) partiet efter nästa val.

Arbetarrörelsens enda väg framåt är att återerövra de grupper som började lämna partiet åren 1994-1998 och som röstade på SD i senaste valet. Socialdemokraterna måste resa de avgörande frågorna om:
– makten över vinster, investeringar och arbetstillfällen inom industrin,
– att de inte kan fortsätta en asylpolitik där tältläger och gymnastiksalar ersätter de väldiga investeringar som krävs inom bostadssektorn,
– att de inte kan låta EU:s fria rörlighet, i kombination med östutvidgningen och bemanningsföretagen, slå sönder kollektivavtal, arbetsrätt och trygghetssystem.

Det är inte nationalism att slå vakt om förmåner som fack och parti kämpat för, och betalat för, under ett helt sekel. Det är ett uttryck för klassmedvetande. Möjligheten finns att arbetarna försöker återta kontrollen inom arbetarrörelsen. Vi ska titta på utvecklingen inom brittiska Labourpartiet på mittuppslaget i denna tidning. Detta inger hopp. Det är naturligtvis inte säkert att processen i Sverige tar sig samma uttryck. En vitalisering av Socialdemokraterna kan leda till att även detta parti splittras efter klasslinjer.