Palestinaaraberna har rätt till en egen stat, om de själva vill, precis som judarna i Israel. Både palestina-araber och judar uppfyller kravet på en egen nationell identitet. Detta i form av en gemensam historia, ett gemensamt språk, en gemensam kultur, o s v. Men palestinierna förvägras en egen stat. Bakom denna vägran står inte endast staten Israel. Bakom denna vägran står även alla stater som tillsammans brukar kallas för ”Väst”, dessa staters viktigaste partier, politiska ledare och en rad andra ”västliga” organisationer. Alla dessa talar om en ”tvåstatslösning” som lösningen på konflikten Israel-Palestina. Men från att ha varit ett osäkert löfte, från FN, i slutet av 1940-talet har uttrycket ”tvåstatslösning” blivit den huvudsakliga metoden för staterna i Väst bakom att försöka gömma sitt svek mot palestinierna. Detta svek är enormt. Och hyckleriet i Väst blir större för varje dag.
Därför är FN:s tvåstatslösning omöjlig
Den första faktor som måste understrykas här är staten Israels agerande på de områden som Israel erövrade i samband med sexdagarskriget 1967. Detta agerande har omöjliggjort FN:s löfte från 1947 om en tvåstatslösning. Gazaremsan är idag totalt sönderslagen och området är dessutom helt isolerat. Det är fullständigt omöjligt för palestinierna att återuppbygga Gazaremsan utan ett massivt internationellt biståndsprogram. Och något sådant internationellt biståndsprogram står inte på dagordningen. Speciellt då Israel agerar som om Gazaremsan redan utgör en officiell del av staten Israels territorium.
På Västbanken expanderar de israeliska bosättarna sina olagliga besittningar alltmer samtidigt som de, med aktiv hjälp av den israeliska armén, för varje dag förvärrar situationen för de palestinier som försöker att bo kvar. De israeliska bosättarnas övertagande av palestinskt land och de väpnade aktionerna mot palestinierna på Västbanken har intensifierats under senare tid. Israel agerar, mer och mer, som om även Västbanken redan utgör en officiell del av Israels territorium.
När det gäller Golanhöjderna har Israel sedan lång tid tillbaka agerat som om detta område – som också ockuperades i samband med sexdagarskriget 1967 – utgör en del av Israel. Detta trots att området tillhör Syrien. Sedan 1981 hävdar Israel att Golanhöjderna utgör en del av Israel. Och 2019, under Donald Trumps första period som president, erkände USA att Israel har officiell rätt till Golanhöjderna.
Israel måste återlämna ockuperat territorium
En andra faktor som omöjliggör FN:s löfte om en tvåstatslösning är att det aktiva stödet för detta löfte i praktiken har upphört att existera inom alla betydelsefulla ”statliga” politiska kretsar i Väst. Det är visserligen sant att flera länder, på sistone, har erkänt Palestina som en självständig stat. Detta gjordes exempelvis av Norge, Spanien och Irland så sent som i maj 2024. Sverige erkände Palestina som en egen stat i oktober 2014. Och visst håller de flesta staterna i Väst håller fortfarande, officiellt, fast vid FN:s löfte om en tvåstatslösning. Detsamma gäller naturligtvis för FN självt. Men ingenting av detta utgör, på något sätt, ett konkret stöd till bildandet av en livskraftig palestinsk stat. Alla dessa uttalande bara understryker Västs hyckleri.
För vilka västländer är idag beredda att, på allvar, kräva att Israel ska dra sig tillbaka från Golanhöjderna, Västbanken och Gazaremsan till de gränser som gällde före sexdagarskriget? Vilka västländer är därefter beredda att, med pengar och expertis, bidra till bildandet och uppbygget av en palestinsk stat främst på Gazaremsan och Västbanken? Svaret är att inga västländer, på allvar, vågar driva kravet på att Israel ska dra sig tillbaka till de gränser som gällde före sexdagarskriget 1967. Och än mindre bidra praktiskt till en sådan utveckling. Ändå är det ett tillbakadragande från Gazaremsan och Västbanken, från Israels sida, som skulle krävas om FN:s löfte om en tvåstatslösning skulle kunna infrias.
Kravet att Israel skulle dra sig tillbaka från – och släppa kontrollen över – Gazaremsan, Västbanken och Golanhöjderna skulle innebära en total konfrontation med staten Israel och dess närmaste allierade USA. Kravet på ett tillbakadragande innebär ett totalt förkastande av den militära, ekonomiska och diplomatiska politik som staten Israel oavbrutet har bedrivit ända sedan 1967. Dels i syfte att expandera sitt eget territorium, dels i syfte att förhindra tillblivelsen av en palestinsk stat.
Kravet på att Israel skulle dra sig tillbaka till de gränser som gällde före sexdagarskriget 1967 skulle komma att rikta sig mot själva identiteten i dagens Israel. Kravet skulle dessutom innebära en total konfrontation med USA:s strategi i Mellanöstern som baserar sig på ett Israel som utgör en stabil regional stormakt – och som inte ska behöva oroa sig för en ny och eventuellt oberäknelig arabisk grannstat kallad Palestina.
Motkraft saknas
En tredje faktor som omöjliggör FN:s löfte om en tvåstatslösning handlar om den förändrade maktbalansen i världen. Tidigare utgjorde Sovjetunionen en motkraft till USA. Inte minst militärt. Detta innebar att Israel, och även USA, inte kunde agera som de ville bland annat i Mellanöstern. Idag saknas denna motkraft. Det är därför inte alls omöjligt att USA, under Donald Trump, skulle kunna erkänna Israels rätt att även införliva Gazaremsan och Västbanken (precis som Israel tidigare har införlivat Golanhöjderna) i det som utgör staten Israels officiella territorium. Därmed skulle ett ”Stor-Israel” vara ett faktum.
Återigen: Västländernas tal om en tvåstatslösning, baserat på FN:s löfte från slutet av 1940-talet, utgör endast ett hyckleri – som pågått under 57 år.
En ny solidaritetsrörelse måste byggas
Den tidigare relativt breda solidaritetsrörelsen med Palestina ligger idag i spillror. Visst har det förekommit många och stora manifestationer med anledningen av Israels brutala agerande främst på Gazaremsan efter den 7 oktober. Men manifestationerna har mer riktat sig mot Israels övergrepp än utgjort ett stöd för en ny palestinsk stat.
Stödet för en palestinsk stat hos de dominerande länderna i Väst var väldigt klent före sexdagarskriget 1967. Detta kom dock att förändras. Ett viktigt skäl till detta var att solidariteten med Palestina kom att ingå som en del i en bredare solidaritet med de befrielserörelser som bekämpade USA:s krig i Vietnam, apartheid i dåvarande Rhodesia (Zimbabwe) och Sydafrika, m.m.
På 1970-talet kunde stödet för den palestinska huvudorganisationen PLO kopplas samman med den socialistiska vänstervågen bland stora delar av ungdomarna i väst. Denna socialistiska vänstervåg kom senare att sprida sig till arbetsplatser och fackföreningar för att slutligen även påverka regeringarna i flera europeiska länder – bland annat i Sverige. Men idag har denna socialistiska vänstervåg ebbat ut för länge sedan. Samtidigt har palestinierna, som tidigare representerades av sekulära organisationer under paraplyorganisationen PLO:s ledning, numera främst kommit att representeras av islamistiska och terrorstämplade rörelser som Hamas och Hizbollah – rörelser som i sin tur är uppbackade av den allmänt avskydda teokratiska diktaturen i Iran.
Om det ska vara möjligt att hålla liv i stödet för palestiniernas krav på en egen stat i Väst måste en ny solidaritetsrörelse byggas upp. Vi talar inte om att en sådan rörelse i Väst ska hålla liv i FN:s löfte om en tvåstatslösning från 1940-talet – det löfte som så många regeringar i Väst ger sitt hycklande stöd till. Vi talar om att föra fram och förankra kravet på att Israel ska lämna Gazaremsan, Västbanken och även Östra Jerusalem för att överhuvudtaget göra det tänkbart att palestinierna ska kunna bygga upp en egen stat – med hjälp av massiva hjälpinsatser från olika länder bland annat från Väst.
Den arabiska våren 2.0
Men långt viktigare än varje solidaritetsrörelse i väst är vad som sker i de arabiska stater som omger staten Israel, i staten Israel och bland palestinierna själva – på Gazaremsan och Västbanken samt i Östra Jerusalem.
Det har gått 76 år sedan staten Israel utropades. Om det är något som alla dessa årtionden har visat är det att dagens regimer i Mellanöstern är fullkomligt oförmögna att skapa en tvåstatslösning – där en stat syftar till att ge palestinierna ett hemland. Det enda dagens regimer kan erbjuda är ytterligare 76 år av hat och våld, blod och död. Till de regimer som är ”fullkomligt oförmögna” att lösa konflikten räknar vi Egypten, Libanon, Syrien, Jordanien, Irak, med flera arabiska stater. Vi räknar även dit regimen i Israel samt de olika företrädarna för palestinierna. Den enda vägen framåt, något som redaktionen för VN understrukit tidigare (nr 196-197), är en social och politisk revolution i Mellanöstern – en revolution som förändrar den inre karaktären på de inblandade arabiska staterna, Israel och de olika ledarskapen för palestinierna. Detta kan framstå som en dröm. Men vi behöver inte gå längre tillbaka än till den arabiska våren 2011 för att hitta en revolutionär rörelse som svepte fram både i Mellanöstern och Nordafrika – och som fällde flera regimer samt skakade om nästan alla regimer i området.
Revolution som politiskt brobygge
Konflikten kan aldrig lösas av endast Israel och palestinierna själva. De olika styrkeförhållandena och den djupgående misstron mellan parterna gör detta omöjligt. Men just en djupgående folklig rörelse – en andra arabisk vår – som lyckas ta makten på ett socialistiskt och demokratiskt program i flera av de omgivande arabiska staterna skulle ha möjlighet att bygga broar till den breda opposition som finns mot Netanyahu och den USA-stödda regimen i Israel.
Före den 7 oktober 2023 fanns det en väldigt bred och stark folklig proteströrelse riktad mot Netanyahu. En andra arabisk vår som kan genomföra revolutionära förändringar, som på ett djupgående sätt förändrar karaktären på de omkringliggande arabiska regimerna i socialistisk och demokratisk riktning, kan inte endast återuppväcka den israeliska proteströrelsen. En sådan rörelse skulle ha möjlighet att återuppbygga ett förtroende hos den israeliska arbetarrörelsen och den israeliska befolkningen i stort. En andra arabisk vår, som lyckas förändra karaktären på regimerna i de omkringliggande arabiska staterna, skulle även kunna driva en israelisk proteströrelse i socialistisk och demokratisk riktning.
En israelisk kamp för självbestämmande
Det finns nämligen ett djupare behov inom statsbildningen Israel. Den israeliska arbetarrörelsen, och befolkningen i stort, har ett väldigt behov av att befria sig från den blodiga roll som de har tilldelats. Rollen består i att vara USA:s vakthund i området. Bakom detta ligger en uppgörelse och ett pågående samarbete mellan det skikt av israeliska politiker som representerar den israeliska statens ekonomisk-militära etablissemang – och USA. Det finns alltså, inom Israel självt, ett växande behov av att påbörja och vinna en egen kamp för verkligt nationellt självbestämmande – detta i förhållande till Väst och då främst USA.
Målet för vårt arbete i regionen måste vara att binda samman kampen för en djupgående revolutionär förändring i de arabiska staterna med den nödvändiga kampen inom Israel – mot dagens regim men även mot landets ”halvkoloniala” status i förhållandet till främst USA.
Ett sådant perspektiv, för att inte tala om verkliga folkliga rörelser i de arabiska staterna och i Israel, skulle även kunna förändra karaktären på det palestinska ledarskapet – bort från korruption, terrorism och islamism – i riktning mot ett ledarskap som även det baserar sig på ett socialistiskt och demokratiskt program som grund för en egen stat.
Gemensam kamp mot stormakterna
Den gemensamma nämnaren är det förtryck som Väst och USA har utsatt alla i regionen för – de arabiska staterna, israeler/judar och palestinier – genom att förvandla alla till brickor i ett blodigt stormaktsspel om olja, kontroll över handelsvägar och militära baser.
Det är en gemensam kamp för att kasta av sig detta imperialistiska ok – påtvingat av Väst och främst USA – som kan skapa det förtroende som, i förlängningen, kan leda till att en judisk och en palestinsk stat skulle kunna existera sida vid sida. Om dessa stater sedan kan slås samman, och i så fall när, blir en fråga för kommande generationer.
Det perspektiv och politiska program som präglar denna analys, samt ett aktivt arbete för att förankra detta program, kan leda solidaritetsarbetet i Väst ut ur dess nuvarande kris – en kris som huvudsakligen består antingen av en politisk kapitulation för islamister som Hamas eller av vanmakt och passivitet.